Always and forever
Alltså, den här bilden gör mig så fantastiskt glad. Den där människan gör mig så himla lycklig. Jag räknar ner varenda minut tills jag får träffa honom. Han är fantastisk på alla sätt, alla borde få ha en sån som han i sitt liv.
Älska dig själv innan du älskar någon annan
Det känns som att det mestadels blir nattliga inlägg när jag väl kikar in här.. Jag förstår inte varför jag har så himla svårt att sova nu igen. Säkerligen årstiden, det är mörkt och dystert och man känner hur ångesten kryper i hela kroppen.
Just ikväll ligger jag och tänker tillbaka på sommaren. Framför allt midsommar och hur fantastisk den kvällen var trots alkohol och kalla kläder. Hur jag då tyckte att livet lekte och hur förväntansfull jag var inför sommaren.
Men.. någonting gick snett. Det tvärvände. Alltihop! Jag tappade mig själv, och mitt i all stress att hitta mig själv och komma i balans igen så framstod jag som min egen motsats- känslokall, konstig och velig.
Så ikväll är en sådan kväll. Ångest för hur jag framstått och hur jag har behandlat människor som jag bryr mig om.
Efter Turkiet och tiden jag var sjuk så har jag verkligen insett vad som är viktigt och har äntligen börjat hitta mig själv igen. Äntligen är jag lugn i själen och fokuserar på mig och min dotters välmående. Helst av allt vill jag bara få en möjlighet att be om ursäkt till vissa människor som råkade ut för lidande när mitt liv var som en orkan. Men efter att ha fått en ny chans att bevisa att man inte är sådan så blir det rätt patetiskt och pinsamt att ens säga ett ord till någon. Så jag hoppar den och låter det vara som det är, även fast det är trist!
Jag har iallafall lärt mig att man måste vara tillfreds med sig själv innan man kan ta in nya människor i sitt liv. Och jag är så otroligt förväntansfull och positivt inställd på 2015. Det ska bli mitt år och aldrig igen ska jag tappa mig själv. Men fram till det nya året är det helt ok att ha lite kvällsångest över 2014 som blev en riktig flopp! Gör om, gör rätt helt enkelt!
Jag ska dessutom göra mig redo för beach2015 och ha ett helt vitt år. Det kan nog bli bra det här.
Ta mig dit, ta mig till dåtid
Den där känslan av att klicka med någon så pass bra att du önskar att tiden stannade för ett tag. Att lära känna någon på djupet, prata i flera timmar om värdsliga ting och skratta tills du ligger dubbelvikt. Känslan av att attraheras, inspireras och fascineras av en person så obeskrivligt mycket att du önskar att hen kunde prägla sig fast i ditt liv för alltid. Om så bara för en längre tid åtminstone.
Känslan av att behöva säga adjö, i vetskap om att det antagligen är sista gången du får röra vid hen.
Känslan av att i panik vandra runt i en cirkel, gråta hysteriskt och hålla inne skriket som fyller hela bröstkorgen, som att du när som helst spricker.
Till slut, den där känslan av att minnas, att tänka tillbaka och se hur patetiskt fint det var just då, just där. För just i den stunden så existerade bara ni två, musiken i bakgrunden och stjärnorna som tindrade så vackert ovanför er.
..och det kommer kanske inte alltid va vi två
Jag förstår verkligen inte vem jag har varit den senaste tiden. Jag tappade bort mig själv i somras och har gjort misstag på misstag efter det. Nu ser jag det, och jag önskar att jag kunde få en ny chans att göra om allt från första stund. Olyckligtvis är livet inte en Hollywoodfilm så det är bara att lära sig leva med det och gå vidare. Saknaden och ensamheten gnager hål i mig. Ångest. Säkerligen hösten som påverkar en del. Jag fick chansen att träffa en så underbar människa, som jag spenderade så mycket tid med, men som jag bara kastade bort.
Det hade varit så fint att kunna ringa, ses eller åtminstone skriva ett litet "hej" utan att känna sig dum för att man inte får ett svar. Jag har försökt fånga uppmärksamheten ett flertal gånger utan reaktion. Från att vara sedd varje sekund till att inte existera. Nej, dra mig baklänges så orättvist livet är ibland.
Idag hängde jag iallafall med min fina granne hela dagen. Gick en promenad, lagade mat, städade och bara var. Vi och barnen. Nu ser jag henne inte igen förrän nästa vecka, och tro mig, huset är så tomt och tyst utan henne.. Haha.
Millie åkte till sin farfar ikväll och kommer hem igen på lördag kväll. Så min lägenhet är förvånansvärt tyst och tom den med..
På kvällskvisten kom en saknad, gammal vän hem till mig på kvällsfika. Det blev mycket prat om livet, det har hänt så mycket för oss båda och jag ser fram emot att ha henne kvar i mitt liv framöver. Becca och jag var så tighta förr, vilket man säkert kan se bakåt i arkivet till och med. Det här behövde jag.
Så, dagen har varit bra. Lugn och fridfull. Laddar inför imorgon, upp tidigt och sen blir det lite alkohol på kvällen. Förhoppningsvis dans hela natten och bara leva lite. Glömma vardagslivet för en stund. Det kan nog bli bra.
All I need's a little love in my life, all I need's a little love in the dark
Ligger i sängen. Tänker. Funderar. Filosoferar. Kalla det vad man vill, sova kan jag iallafall inte inatt. Kikade lite på sista minuten resor och drömde mig bort till en strand och 30 graders värme. Åh vad underbart det vore nu. Men först måste jag handskas lite med verkligheten, skramla ihop lite pengar och komma in i vardagen igen.
Jag märker så väl hur höstdepressionen smyger sig på, och hur det kliar i fingrarna att få göra om mig och min garderob lite. Stickade tröjor, jeans, kängor, mössor och gosiga halsdukar. Gym, solkort och nya läppar. Lite drömmar får man väl ha?
Livet förändras vart jag än går
Jag är så otroligt tacksam för det jag har i mitt liv, visst saknas en del men det är ingenting som tiden inte kan ge mig. Och visst har jag gjort många misstag i mitt liv, och visst saknar jag mycket men det finns ingenting som tiden inte kommer att läka. För jag har så många sår, min själ är trasig och mitt hjärta är inte riktigt helt, men det kan bara bli bättre. Och jag är så tacksam för att jag lever och för allt jag fått uppleva och se. För alla människor som kommit och gått. För tiden jag haft med vissa och tiden som tyvärr aldrig går att få tillbaka.
Jag har börjat på scs, en skola som ger mig en ny chans i livet till att bli någonting. Jag missade första veckan eftersom jag var inlagd på sjukhuset, men nu är jag utskriven och ser fram emot den kommande veckan.
Läkarna hittade aldrig felet, men en del provsvar har inte kommit ännu, och flera ska tas de kommande veckorna. Det är skönt att veta att de har sådan koll på läget just nu och att jag är på benen igen. Min prinsessa är hemma och hon ska få all min tid nu.
Jag kanske inte är lyckligast i världen men jag har tid till att bli det.
Så många broar jag bränt, men jag går inte isär när jag går med dig
I tisdags natt åkte jag akut in till sjukhuset. Jag fick svårt att andas, ögonen var blodsprängda och febern hade hållit i sig rätt länge. Väl på akuten var det ingen tvekan, jag skulle bli inlagd. Så här ligger jag nu, på infektionsavdelningen och har precis börjat med första dosen antibiotika.
Efter både röntgen och ett tjugotal prover har de hittills bara hittat en bakterie, som sannerligen inte ens ligger bakom mitt insjuknande. Jag vill inte påstå att jag är bättre men jag är lugnare för att min hälsa nu ligger i läkarnas händer. De är gudomliga här!
I förrgår skulle lungorna röntgas, svimmade och kräktes på vägen, vaknade upp av att sköterskorna stod runt mig och ropade. Där och då snurrade tankarna, "är det såhär det känns att dö?" Men titt, jag lever. Jag är trött och mör. Men jag andas fortfarande och jag kommer att bli frisk. Samma dag som jag svimmade var mamma förbi på besök, hon hade blivit rädd, enligt henne såg jag döende ut. Precis så som jag kände mig.
Inatt fick jag ett bakslag, vaknade 02.30 inatt av att kroppen skakade, jag fick ingen luft och huvudet värkte. Idag är det bara yrseln, huvudet och halsen som är mina största problem. Mitt blodtryck är väldigt lågt så det förklarar nog både yrseln och huvudvärken. Men jag är rätt rädd för mig själv, för jag känner inte igen den här kroppen. Känner inte igen mig själv. Jag vill bara bli frisk, så jag fortsätter att kriga.
At every occasion I'll be ready for the funeral
Varje dag vaknar jag upp med hoppfulla tankar, "idag känns det väl ändå lite bättre, visst har det väl vänt nu?" Tills första andetaget, att känna hur lungorna drar ihop sig och den strålande känslan i sidan, kroppen värker och tanken slås med ens över till "vart är tabletterna?"
Igår sa jag att om jag fick ett val, stå ut tre månader till med detta eller somna in nu, så skulle jag välja att somna in. För jag orkar inte. Min kropp orkar inte. Den är helt slutkörd.
Jag ligger i soffan nu, väntar på att doktorerna ska ringa upp och ge mig svar på vad som sker härnäst. Nya prover, nya mediciner. Jag vill bara bli frisk nu. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag ser fram emot dagen, få vara nära min dotter utan att ha ont. Utan att hosta tills jag kräks, utan att äta tjugo tabletter om dagen bara för att orka ta mig mellan soffan och sängen.
Vi får väl se vad som händer nu. Förhoppningsvis så vänder det snart. Det måste det ju göra. Eller hur?
every little heartbeat, every little breath
"ALANYA 2014
Att göra den här resan var det bästa valet jag någonsin gjort. Det har varit lärorikt och en riktig upplevelse.
Jag åkte från Sverige av en enkel anledning, jag ville fly från mina problem. Jag ville lösa varenda gåta ensam i ett främmande land.
Innan jag kom hit så var allt ett enda frågetecken och jag trodde inte att mitt liv kunde bli mycket sämre, att inga problem kunde bli större för någon.
Men under veckans gång så har det visat sig att problem finns överallt. Att alla är en egen individ med sitt eget bagage.
Du får känslor för något eller någon vart du än flyr. Du skapar band med människor, som inte varar för alltid. Varje hejdå är tungt men någon gång kommer du dit då du måste se någon vända sig om för sista gången.
Här i Alanya har jag lärt mig att alla människor gör misstag, vissa som sårar andra och vissa som sårar dig själv. Någon gång måste alla tacklas med det, och den dagen kommer för alla. Det är inget du kan fly ifrån.
Jag har även fått se olycklig kärlek, den existerar för alla. Att bli kär men inte kunna vara med varandra så som man önskar. Eller när den ena känner mer än den andra. Eller där båda vill mer än vad man vågar säga.
Jag har fått uppleva hur det känns att verkligen aldrig vilja att tiden ska gå. Att bara få vara där i nuet. Jag kommer ta vara på varenda sekund i mitt liv, för nu vet jag hur dyrbar tiden är.
Jag har även fått känna den riktiga ångesten, att inte veta vart du ska ta vägen, då du bara vill försvinna från allt. Men det blir bättre, så länge hoppet finns kvar.
Vänskap är heligt. Alla har olika historier och olika tankar. Vissa fastnar för varandra, andra inte. Men att klicka med någon direkt är det jag fått se, hur ledsen man blir när man skiljs åt. Men vill man något så gör man det. Så kanske ses man igen, någon gång, på en helt annan plats.
Kort romans, vänskap, lögner, tårar och skratt. Det är mitt Alanya."
Jag nämnde ju den 28e att jag skulle ta en sista minuten någonstans, sagt och gjort. Den 31e kl. 10 gick planet till Antalya, vidare med buss till Analya. Texten ovan beskriver precis hur jag kände näst sista kvällen där borta.
Det var så underbart att vara där. Jag reste ensam, med inställning att inte lära känna någon. Väl där låg jag på stranden, satt i restaurangen, utforskade gatorna, och satt på Shakespeare där jag lärde känna Yusuf som jobbade där. Vi hängde lite efter hans jobb tills det gick lite snett. Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte sa hejdå, men någon gång kommer jag ju tillbaka.
Någon dag efter att jag kommit fram träffade jag Emelie, Michaela, Hampus, Jawad och Jesper vilket slutade med en utekväll i Alanyas centrum. Vilket drag, vilken värme, så underbart.
Jag klickade så bra med tjejerna så vi hängde ihop resten av semestern vilket slutade med ett jobbigt hejdå senare.
Vi hängde med killarna på kvällarna tills en tråkig incident hände och vi tjejer bestämde oss för att gå all in ensamma istället. Den kvällen slutade med att vi träffade göteborgarna Martin och Daro. Det blev en så himla rolig och lyckad kväll även då i Alanyas centrum.
När Emelie och Michaela hade lämnat hotellet spenderade jag min sista kväll med Martin som skulle lämna hotellet kl. 12 dagen därpå. Vilket även då blev ett jobbigt hejdå, nu var jag ensam igen.. trodde jag. Hittade Norrköpingsbor i lobbyn och hängde med dem på vägen hem.
Att åka ensam är något jag rekommenderar till alla. Det här var min första resa någonsin och jag kan knappt tänka mig att åka med sällskap nu. Jag lärde känna så många underbara människor att jag önskar att tiden kunde stått still där.
Jag hann sola, bada, nästan drunkna, tatuera mig, festa, shoppa och bara ta det lugnt.
När jag kom hem nu blev jag riktigt sjuk. Läkarna vet inte vad det är mer än att jag har en kraftig infektion i kroppen och behöver vårdens hjälp. Så fungerar inte antibiotikan nu så ska jag utredas för Turkiets virus, och även blodsjukdomar pga tatueringen. Jag har aldrig mått såhär dåligt, men på sätt och vis är det värt det, för Alanya gav mig ett minne jag aldrig kommer att glömma och två härliga tjejer som jag ska åka upp till snart och även resa med i vår.
Döda mig för just nu vet jag inte vad jag lever för
"Jag vet inte vad jag ska göra längre, en krypande känsla av panik. Att inte längre ha fötterna på jorden, utan falla handlöst ner. Ingen som tar emot mig, ingen att luta huvudet emot. En ständig oro. En saknad blandad med frustration.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hela jag vill fly för att inte gå sönder mer. Fullständigt krossad. En trasig själ med brustet hjärta.
Jag vet inte om jag vill fortsätta framåt, men inte heller om jag vill stå kvar. Tvingas se på hur allt glider ur mina händer, bryter ner mig till grunden.
Jag vet inte om jag orkar bygga upp mina murar längre, de bryts ner alldeles för enkelt.
Du bara stod där en dag, och hela mitt liv blev komplett. Du räddade mig och jag kastade bort det. Du satte hela min värld i lågor och kvar finns bara jag, grävandes i aska efter ett enda tecken på att vi har existerat.
Jag hatar mig själv för att jag lät mig falla. En äcklad känsla av att vara så lurad, så dum.
Jag vill skrika, gråta och skratta. För allt är så jävla simpelt. Jag är kär. Totalt jävla olyckligt kär."
Jag hade helt glömt bort att jag hade bloggen så jag har suttit på mina anteckningar och fått ur mig allt den senaste tiden.
Livet kan förändrad så himla fort. Från lycklig och nöjd med livet till att vilja fly från allt.
Mitt liv har verkligen varit kaotiskt den senaste tiden. Så för att hitta mig själv igen flyr jag från landet nästa vecka. En sista minuten helt ensam eller med sällskap. Det kvittar just nu. Varje dag är kämpig här, jag sover inte, äter inte, gråter inte, skrattar inte. Jag bara är. Som en zombie. Jag har inte ork att vara en bra mamma, ingen lust att vara en bra vän och absolut ingen glädje till att vara mig själv.
Vi får se hur det blir, ska försöka kika in här med lite gladare inlägg. Och nej, texten högst upp är absolut inte beskrivande av hela situationen just nu, bara en liten del som gjorde så allt rann över.
Det gör ont men gå ändå
Alltså himmel, jag vill bara gråta. Trots att det var säkert fjärde gången jag såg Nordman live nu så är det som den allra första gången varje gång. Håkans röst går rakt in i själen och reser gåshud över hela min kropp. Texterna är som plockade ur mitt liv. Jag har nog ett minne från varje låt, vissa gör ondare än andra. Men fy tusan, det är ren kärlek. Att känna hur allt bara stannar upp, höra musiken och bara försvinna in i en själv, åh jag ryser.
I Arkösund tidigare ikväll.
I Arkösund tidigare ikväll.
Snart dags att sova. Imorgon är det storleverans och dag ett som rökfri i hope.
När en stjärna faller då vet man att den fanns, för den lyser starkast när den dör, på väg till någonstans
God kväll.
Jag har haft en nostalgisk stund för mig själv under stjärnhimlen. I natt ska det vara liknande stjärnfall, 70 stycken i timmen. Det är makabert men ändå så harmoniskt att se på.
När jag var liten så brukade pappa ta med mig ut för att visa den lilla del av universum som vi ser. Han pekade och berättade om stjärnorna, stjärnbilderna och själva universum. Han fick det att låta så fridfullt, jag var nämligen livrädd för både döden och universum, jag kunde inte sova om jag tänkte på allt det svarta. Pappa vände min syn till någonting vackert istället.
Ibland saknar jag att vara liten. Att få stå vid pannrummet på baksidan av huset och bara lyssna och lära av pappa.
Jag ska visa Millie när hon blivit lite större, dela mitt och min pappas intresse med henne, kanske är det hon som står ute och tittar upp mot stjärnorna en sen kväll om några år. Precis så som jag och pappa brukade göra för många år sedan.
Universum, så praktfullt. Så makabert, men samtidigt så intressant. Någon gång är det kanske vår sol som blir till ett stjärnfall för någon annan planet långt, långt bort.
Nu säger jag god natt världen. Imorgon väntar en ny dag med nya utmaningar!
Om det är någon nattuggla som läser detta, ta några minuter ikväll till att gå ut och titta upp mot himlen. 70 "stjärnfall" per timme som sagt. Så himla värt för att få se det fina.
-
Livet är för kort för att vakna upp på morgonen med ånger.
Så älska de människor som behandlar dig rätt, & glöm de som inte gör det.
Och tro på att allt händer av en anledning.
Om du får en chans, ta den.
Om det ändrar ditt liv, låt den.
Ingen sa att det skulle vara enkelt, de lovade bara att det skulle vara värt det.
Det kommer att komma en dag i ditt liv då du inser vem som verkligen är viktig, vem som inte var och vem som aldrig har varit.
Så glöm folk från ditt förflutna, det finns en anledning till varför dom inte klarade sig till din framtid.
När vi växer upp får vi veta att även den personen som inte var meningen att någonsin göra dig besviken förmodligen kommer att göra det.
Du kommer antagligen få ditt hjärta sårat mer än en gång och det blir svårare efter varje gång.
Du kommer såra andras hjärtan med, så kom ihåg hur det kändes när du var sårad.
Du kommer bråka med din bästa vän.
Du kommer att gråta för att tiden går för fort, och så småningom kommer du att förlora någon du älskar.
Så ta för många bilder, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad,
eftersom alla sextio sekunder du spenderar är en minut av lycka du aldrig får tillbaka.
Skratta när du kan, be om ursäkt när du bör och släpp det du inte kan ändra.
Kyss passionerat, spela hårt, förlåta snabbt, ta chanser, ge allt och ha ingen ånger.
Livet är för kort för att vara allt annat än nöjd..
Så älska de människor som behandlar dig rätt, & glöm de som inte gör det.
Och tro på att allt händer av en anledning.
Om du får en chans, ta den.
Om det ändrar ditt liv, låt den.
Ingen sa att det skulle vara enkelt, de lovade bara att det skulle vara värt det.
Det kommer att komma en dag i ditt liv då du inser vem som verkligen är viktig, vem som inte var och vem som aldrig har varit.
Så glöm folk från ditt förflutna, det finns en anledning till varför dom inte klarade sig till din framtid.
När vi växer upp får vi veta att även den personen som inte var meningen att någonsin göra dig besviken förmodligen kommer att göra det.
Du kommer antagligen få ditt hjärta sårat mer än en gång och det blir svårare efter varje gång.
Du kommer såra andras hjärtan med, så kom ihåg hur det kändes när du var sårad.
Du kommer bråka med din bästa vän.
Du kommer att gråta för att tiden går för fort, och så småningom kommer du att förlora någon du älskar.
Så ta för många bilder, skratta för mycket och älska som om du aldrig blivit sårad,
eftersom alla sextio sekunder du spenderar är en minut av lycka du aldrig får tillbaka.
Skratta när du kan, be om ursäkt när du bör och släpp det du inte kan ändra.
Kyss passionerat, spela hårt, förlåta snabbt, ta chanser, ge allt och ha ingen ånger.
Livet är för kort för att vara allt annat än nöjd..
Sunday
Idag har jag jobbat, gick relativt bra trots att jag var hur trött som helst. Millie var gnällig en större del av natten, det är så ovanligt för annars sover hon som en stock natten ut..
Jag var iallafall hemma till 17 och då städade Alex av och lagade mat medan jag tog Millie, mös och busade. Körde på en långdusch och rakade ben och allt, skönt! Millies gulliga mormor kom förbi med en hel väska full av leksaker till Millie, underbara mammi!
Runt åtta mötte vi upp Johanna och lilla gulleTheo och gick en timme och en kvart, massa prat och bebismys. Millie tyckte att det var jätteintressant med en liten pojke mitt emot sig, hon glömde till och med bort maten och det är inte ofta det händer!
Nu ska vi ta nattbloss, sen krypa ner i sängen framför en film. Bloggar mer imorgon för då är det tomt på schemat!
You and me are meant to be always and forever
Lördag, lördag, lördag.. Tiden springer iväg men jag har stannat på torsdag. Sitter fast där, kommer ingenstans. Det gör så ont i hela mig verkligen.
Idag har jag jobbat, jobbar imorgon med. Skönt att komma iväg, känna sig behövd och göra någonting vettigt av dagen. Jobbigt att vara hemifrån, jobbigt att Millie ger mig så dåligt samvete. Hon har verkligen blivit mammig så det heter duga.. Direkt när jag kom hem skulle hon upp, ligga nära, pilla med sina små fingrar på min arm. Vi gick en sväng till pappa där mamma och barnen var, alla ville gosa och mysa med Millie, Millie började gallskrika bara mormor kom nära, bara någon pratade med henne, på min arm skulle hon ligga, skyddad hos sin mamma.. Varför? Vad gick snett? Jag mös och gosa när vi kom hem, hon somnade till slut. Lilla gumman <3
Igår gick vi en kvällspromenad i samhället här, fick reda på att Johanna bor några hus bort, vi sågs med barna och gick en timme. Pratade förlossning, bebis och livet nu efter. Mysigt. Lilla söta Theo, hennes son, bara en månad yngre än Millie. Kul!
Nu ska jag drömma mig bort till något bra, slutar väl med mardrömmar, som vanligt.
Upp vid åtta, åka vid tio, sluta vid fyra, hemma till fem, sen avsluta med en kvällspromenad med Johanna och lilla söta Theo. Hoppas på en bättre dag!
God natt.
Du är den jag vill ha vid min sida, dygnet runt
Alexander och jag har passerat våran ettårsdag och snart har vi tretton månader. Tiden springer iväg och trots att vi har väldigt mycket motvind just nu, vilket många nog har räknat ut, så ska vi passera det. Efter regn kommer sol och solen kommer att skina även för oss, som den gjort förut.
Det finns ingen annan människa jag kan tänka mig att dela mitt liv med, vi har allt och vi delar så många fina minnen tillsammans. Vi har hunnit med så himla mycket under våran tid, och jag vet att det finns mycket mer som vi kommer hinna med, uppleva och flera minnen som ska skapas.
Han är min andra halva, jag trodde aldrig att jag skulle känna sådan kärlek för någon. Ingenting kan få mina känslor att rubbas en millimeter åt det sämre, isåfall bara mer åt det bättre. Jag finner inga ord, "jag älskar dig" räcker inte ens till, det är nästan svagt för det är så mycket mer jag känner för den här människan.
Jag kan inte tänka mig att inte vakna upp bredvid dig, att inte få somna intill och höra dina andetag nära.
Jag älskar dig Alexander, mer än du någonsin kan tänka dig. ♥
.
You're my everything
Snart 9 månader tillsammans med min fina pojkvän, helt och fullt 1 år och 3 månader. Det finns verkligen inga ord som kan beskriva mina känslor, de är så otroligt starka och för varje dag som går växer de sig starkare.
Han är mer än bara min pojkvän, han är min bästa vän, min andra halva, mitt liv. Trots att vi levt under samma tak under hela den här tiden har vi lika mycket att prata om och skratta åt. Vi växer med varandra, lär oss förstå varandras uttryck mer och mer. Han behöver bara slänga en blick för att veta om jag är glad eller ledsen, har ont eller mår bra.
Jag kommer alltid att uppskatta varenda minut han ger mig, varenda sekund jag får vara i hans närhet. Trots bråk och tjaffs som kan uppstå så vet jag att det är då vi kommer varandra närmre, lär känna ytterligare en liten del av varandra, därför är även dessa stunder betydelsefulla, viktiga på något vis.
Jag vet att vi inte bråkat för sista gången, men jag vet även att vi har en lång resa kvar tillsammans och för det är jag så himla tacksam för jag vill inte tänka mig ett liv utan min älskade Alexander. ♥
alla ♥'ns dag
Jag älskar dig, det finns inga ord som någonsin kommer kunna beskriva mina känslor för dig.
Det är en resa upp till himmelen
Jag kunde inte slita mig från datorn, fastnade vid min fina vän Ronjas blogg (http://ronyala.devote.se), läste från April och framåt. Fasen vad jag saknar den tösen. Sinnessjukt. Minns när hon i stort sett bodde hos mig, när vi gjorde allt tillsammans. EH i Linköping, balkonghäng med islatte, skratten, videosarna till svensk musik, Dixie, allting. Vilka tider!
Så Ronja, jag saknar dig. Kommer alltid finnas för dig, bara så att du vet det. Du är bra bättre bäst. You're real. ♥
Jag hoppas att du kan förlåta mig för hur det har blivit, även fast du inte säger något, visar något eller så, så vet jag att jag har svikit dig, rejält.
Så Ronja, jag saknar dig. Kommer alltid finnas för dig, bara så att du vet det. Du är bra bättre bäst. You're real. ♥
Jag hoppas att du kan förlåta mig för hur det har blivit, även fast du inte säger något, visar något eller så, så vet jag att jag har svikit dig, rejält.
