När en stjärna faller då vet man att den fanns, för den lyser starkast när den dör, på väg till någonstans
God kväll.
Jag har haft en nostalgisk stund för mig själv under stjärnhimlen. I natt ska det vara liknande stjärnfall, 70 stycken i timmen. Det är makabert men ändå så harmoniskt att se på.
När jag var liten så brukade pappa ta med mig ut för att visa den lilla del av universum som vi ser. Han pekade och berättade om stjärnorna, stjärnbilderna och själva universum. Han fick det att låta så fridfullt, jag var nämligen livrädd för både döden och universum, jag kunde inte sova om jag tänkte på allt det svarta. Pappa vände min syn till någonting vackert istället.
Ibland saknar jag att vara liten. Att få stå vid pannrummet på baksidan av huset och bara lyssna och lära av pappa.
Jag ska visa Millie när hon blivit lite större, dela mitt och min pappas intresse med henne, kanske är det hon som står ute och tittar upp mot stjärnorna en sen kväll om några år. Precis så som jag och pappa brukade göra för många år sedan.
Universum, så praktfullt. Så makabert, men samtidigt så intressant. Någon gång är det kanske vår sol som blir till ett stjärnfall för någon annan planet långt, långt bort.
Nu säger jag god natt världen. Imorgon väntar en ny dag med nya utmaningar!
Om det är någon nattuggla som läser detta, ta några minuter ikväll till att gå ut och titta upp mot himlen. 70 "stjärnfall" per timme som sagt. Så himla värt för att få se det fina.
