Ni kan kalla mig Emmi

 

Jag är så himla feg, så rädd för allting som har med känslor att göra. Jag vet inte när eller varför jag blev det men jag vet att det är psykiskt påfrestande. Jag vill inte bli sårad och jag vill verkligen inte såra någon men ändå så är det så det alltid slutar. Det känns som att allting jag rör vid går sönder, eller som att jag omedvetet stöter bort de som kommer mig för nära för att inte ha sönder dem med. 

 

Jag är nog rätt trasig som människa. Jag vill bli älskad och jag vill älska någon sådär djupt och helhjärtat men det är så otroligt svårt. Det är så svårt att släppa in någon i min skadade själ och låta den se varenda pusselbit i mig, för redan i förväg har jag förutspått att den kommer gå och för mig funkar inte seperationer där en person vet saker om mig som inte många vet. 

 

Jag är svår att lära känna för att jag har den där dumma muren, det där bittra självförtoendet och självkänslan som inte finns alls. Jag är svår, det vet jag. Komplicerad till en början men så himla djup när man väl kommer mig inpå livet. Jag älskar av hela mitt hjärta, jag lägger all min tid och uppmärksamhet på den person som visar mig tillit och omtanke. Jag vet att jag kan, men jag vet inte riktigt hur.

 

Det är just allt detta och mycket mer jag arbetat med på Balder, att någonstans på min livslinje hitta vad som gick snett, vart jag tappade mig själv och därefter lära mig hantera och bearbeta det som är vardag för mig. Jag har ju insett att detta inte är normalt, jag vet att det inte är normalt att inte kunna visa känslor och empati utåt. Jag vet att det är tufft att hantera detta på egen hand, för utöver detta så är det så himla mycket mer. Jag lär mig att bearbeta min barndom och ska framöver även lära mig att ändra beteendemönster. 

 

Jag bara säger att jag ska bli bättre på uppdatering hela tiden, mycket snack liten verkstad. Haha.

Mitt ansikte är inte bättre, tackar som frågar! Jag har fyllt år, tjugotre hela år. Vart tog de åren vägen egentligen, eller de senaste 5 åren iallafall..? Åldersnoja fick jag redan som artonåring, jag kan ju säga att den inte blir mindre heller.

 

Vad har vi gjort den senaste tiden då? Druckit öl, iskalla Bulldogs. Spelat Pokémon Go som alla andra. Millie har sprungit Bamseloppet, tittat på Bolibompa live, Norlie & KKV och Hoffmaestro. Många promenader, som vanligt. Och mycket mer har vi inte åstadkommit ännu, men hey sommaren är inte slut än!

 

Jag vaknade 7.30, gick upp och åt frukost, väckte Millie och gick ut på en långpromenad där jag lyckades tappa telefonen så den sprack såklart. Nu har jag precis duschat och ska fixa mig lite. Funderar på vad man ska göra resten av sommaren, skola och dagis börjar snart igen och ja, lite press på att hinna mer har jag faktiskt. Främst för Millies skull men även för min egen. 
Jag hoppas att ni njuter av de soliga dagarna och myser de regniga. Ha det bra tills vi hörs igen!

 

Idag skulle vi ha åkt på Rians namnceremoni i Svärtinge men jag mår verkligen inte bra. Jag har så fruktansvärt ont och ett ordentligt tryck i bröstet (fortfarande..) och mitt ansikte har blivit mycket värre. Mina hjärnspöken skriker "hudcancer" vilket ger mig dubbel ångest så just nu är ingenting riktigt på topp. 

I torsdags skulle jag ha följt med Moa till Power Meet i Västerås men tvingades ställa in det med.. Så himla ledsen för att jag inte kan njuta av sommaren och göra mer med Millie, men förhoppningsvis så blir det bättre snart så vi kan hitta på lite roliga saker mot slutet av sommaren istället.

 

För övrigt så har antagningsbeskedet kommit och jag kom in på mitt förstahandsval till hösten, lite glädje i min annars lite dystra vardag! Så igår tackade jag ja och sökte CSN så nu är det bara det beslutet kvar, vilket dröjde ett x antal månader förra året när jag började på Marieborg.

 

Vi har nyss ätit pannkakslunch och ska väl försöka gå till parken så Millie får leka av sig lite iallafall och sen handla i Hageby, annars händer det inte så mycket roligt just nu. Jag ber om ursäkt för att bloggen blir lidande men när jag väl har lite ork så prioriterar jag inte datorn tyvärr. 

 

Jag hoppas att ni har en riktigt fin sommar och att ni mår bra iallafall!

Vår midsommar spenderades hos min mamma och hennes man Roger ute på landet. Själva midsommar tog vi det mest lugnt, åkte till Arkösund för en promenad och glass eftersom ute hos mamma så firas midsommar på midsommardagen. 

På midsommardagen kom en annan familj och firade med oss. Vi grillade, klädde fyrhjuling och släp med björk och ballonger och dansade runt midsommarstången. Åkte hem, red, grillade igen och de andra drack lite alkohol innan jag, Maja och Linus bestämde oss för att åka upp och kolla läget på logdansen. En jättemysig helg med andra ord.

 

Hur fin är hon inte, min prinsessa? Så himla tuff. Alltså det finns ingen roligare att hänga med än henne, hon är ta mig tusan min bästis. Jag älskar hur hon har börjat använda sarkasm emot mig, hur hon skämtar och säger roliga saker. Som imorse "Skojar du med mig eller, är du helt galen eller, mamma?" Alltså bara sånt. Eller vårt telefonsamtal när hon sov hos sin mormor:

Jag: Jag saknar dig Millie..
Millie: Ja, fast jag kommer om några dagar lilla mamma.
Jag: Jag vet det Millie, men jag saknar dig ändå..
Millie: Älskar du mig så mycket? *Fnitter*
Jag: Eh.. ja.. 
Millie: Jag kommer om några små dagar, hejdå puss puss mamma!

 

Hujedamig sånt barn. Men ack så älskad från första stund.

 

 

I vilket fall som helst, vi startar med höjdpunkten av hela året som precis svept förbi i ett kick; Bråvalla festivalen. Åh, jag vet inte vart jag ska börja.. Det är så himla sorgligt att det redan är över, det enda jag sett fram emot i ett helt år. Nu är det ett helt år kvar till nästa gång man står där bekymmerslös, full av liv och lycka.
Det är så mycket mer jag hade velat få ut av det här årets Bråvalla men jag är ändå så himla nöjd. 
Att ha världens bästa camp, att Ronja överraskande nog kom, att få dansa till Flogging Molly med en glad smålänning, att få se Veronica Maggio, att få dregla vid Bring me the Horizon och att till slut dö lite vid Hardwells avslut på hela festivalen innan man vacklade hem i soluppgången. Att få vara där och uppleva allting, det är ren lycka.

 

Med ett mört revben och tusen blåmärken så hoppas jag på att återfinna min röst någonstans vid den leriga campingen nästa år. Till dess mina vänner ska jag räkna ner månader, veckor, dagar och minuter tills vi står där i kön och påbörjar ett helt fantastiskt Bråvalla 2017. Jag ska gråta, längta, minnas och drömma, för detta är nog det bästa jag vet. ♥

Oj vad tyst det har varit här inne, imorgon ska ni få underbara bilder och se vad jag har gjort den senaste tiden. Jag kan ju säga att jag har njutit av livet till max och att jag lever som i en lyckobubbla just nu!