Ta mig dit, ta mig till dåtid
Den där känslan av att klicka med någon så pass bra att du önskar att tiden stannade för ett tag. Att lära känna någon på djupet, prata i flera timmar om värdsliga ting och skratta tills du ligger dubbelvikt. Känslan av att attraheras, inspireras och fascineras av en person så obeskrivligt mycket att du önskar att hen kunde prägla sig fast i ditt liv för alltid. Om så bara för en längre tid åtminstone.
Känslan av att behöva säga adjö, i vetskap om att det antagligen är sista gången du får röra vid hen.
Känslan av att i panik vandra runt i en cirkel, gråta hysteriskt och hålla inne skriket som fyller hela bröstkorgen, som att du när som helst spricker.
Till slut, den där känslan av att minnas, att tänka tillbaka och se hur patetiskt fint det var just då, just där. För just i den stunden så existerade bara ni två, musiken i bakgrunden och stjärnorna som tindrade så vackert ovanför er.
Kommentarer
Trackback
