True friends stab you in the front
Borsett från läget i föregående inlägg så rullar dagarna på. Jag går i skolan, pluggar mesta tiden hemma och försöker hinna med mina möten.
Nästa vecka har jag APL inom Hemtjänsten några kvarter från mig. Jag är så himla nervös, herregud.
Nästa vecka har jag APL inom Hemtjänsten några kvarter från mig. Jag är så himla nervös, herregud.
Det har blivit mycket party på senaste tiden, men det hör väl studentlivet till. Det är rätt skönt att komma ut från hemmet eftersom jag kopplar det till plugg numera. Rätt knäppt.
Jag har börjat på min sleeve, två sittningar av fyra/fem har hunnits med hittills. Jag är så nöjd än så länge. Det kommer bli så himla bra, en spegling av mitt liv. Den dystra delen då. Andra armen kommer bli en lite gladare spegling. Ni ska få bild på armen någon annan dag.
Jag har börjat på min sleeve, två sittningar av fyra/fem har hunnits med hittills. Jag är så nöjd än så länge. Det kommer bli så himla bra, en spegling av mitt liv. Den dystra delen då. Andra armen kommer bli en lite gladare spegling. Ni ska få bild på armen någon annan dag.
Jag kan inte lova bättre uppdatering hur mycket jag än vill. Jag har knappt tid med mitt eget liv, stressen är on top haha! Men jag hoppas att ni mår bra och att ni får världens mysigaste höst.
Save it for a rainy day
Det är så himla kallt, inne som ute. Hösten är verkligen här och jag vill bara bosätta mig under täcket och inte röra mig därifrån förrän solen tittar fram med värmande strålar igen.
Den senaste tiden har varit hemsk. Ångesten är här och den försvinner inte ens när jag sover.
Inatt låg jag vaken alldeles för länge, det är den värsta natten jag någonsin varit med om tror jag. Bortsett från när mitt hjärta gick i miljoner delar för några år sedan.
Inatt låg jag vaken alldeles för länge, det är den värsta natten jag någonsin varit med om tror jag. Bortsett från när mitt hjärta gick i miljoner delar för några år sedan.
Jag kunde inte somna, vred och vände på mig, tills tårarna strömmade ner, dödsångest. Jag är rädd för att dö, att missa Millies uppväxt och inte finnas där för henne hela hennes liv. Jag lyckades lugna ner mig och somna men bara några timmar senare vaknade jag av hjärtklappning, det kändes som att hjärtat skulle explodera, ansiktet var dränkt i tårar och jag kunde inte andas. Kanske drömde jag en mardröm, det har jag gjort varje natt de senaste veckorna, men inatt minns jag inte om jag drömde alls. Jag minns bara hur ont det gjorde. Panikångest kanske?
Idag har jag haft världens sämsta dag, jag borde ha pluggat till ett prov imorgon, men jag kan inte. Jag har öppnat boken och samma sida har legat uppslagen hela dagen. Jag fällde ihop den nu, för jag kommer inte kolla i den. Myrkrypningar i kroppen, den här natten kommer bli minst lika hemsk. Jag vill gråta av bara tanken, men jag vill ju inte gråta. Jag är inte ledsen, jag är ingenting.
Jag avundas de som är lyckliga. Jag är lycklig, jag har världens finaste dotter, ett fint hem och mat på bordet varje dag. Ändå är det såhär. Som att jag är ensammast i världen, omringad av fasader. Jag vet att jag har människor som bryr sig om mig, men just i dessa stunder så känns det som att ingen vill veta av mig. Jag känner mig äcklig. Hemsk. Ful. Utanför. Ensam, jag känner mig så brutalt ensam.
