What if i fall? Oh my darling, what if you fly.
Millie, min Millie. Tänk att min lilla tjej har blivit stor. I höstas började hon i skolan, hon fyller snart 7år och hon är precis som en minitonåring. Herregud. De flesta av dagarna tycker jag mig se grå hårstrån då hon driver mig till vansinne och testar varje liten gräns jag har. Men likt förbannat älskar jag henne precis lika mycket ändå. Hon är så fin, så godhjärtad och klok. Så envis, dramatisk och bestämd.
Många undrar om det inte är tufft att vara ensamstående, men vet ni? Jag vet ju ingenting annat. Det är klart att det är tufft, som jag nämnde ovan, men det är min vardag; mitt liv. Hon har bara mig, och jag har bara henne. Självklart är det kämpigt att få ihop vardagspusslet vissa gånger, att inte kunna ta vilket jobb som helst och inte alltid kunna göra saker för bara mig. Men det var livet jag valde när jag valde att behålla Millie. Visst, jag kunde väl aldrig tro att det skulle se ut såhär 7år senare, jag trodde väl åtminstone att vi skulle leva ett varannan-vecka-liv, men så är inte fallet och så kommer det heller aldrig bli.
Jag är så tacksam för att jag fick just Millie. Hon är så lik mig i många fall, inte minst i personligheten. Men hon har vissa svårigheter, hon behöver extra stöttning och kommer kanske alltid behöva det i sitt liv. Beskedet var otroligt tufft, samtidigt som det var en rejäl lättnad likt en sten som släppte från mina axlar att få veta. Att få en förklaring till varför Millie beter sig på ett visst sätt, varför hon tycker att vissa saker är extremt jobbiga och varför hennes uppmärksamhetsbehov är så enormt. Jag har börjat smälta allt nu, börjat ta in och arbetar mycket med mig själv för Millies skull, för att hon ska få det så enkelt som möjligt i sitt liv och för att jag ska kunna förbli den trygghet som hon behöver.
Kärleken till ens barn är så fantastisk, så obeskrivligt stor. Jag älskar henne, tusen varv runt jorden och tillbaka.
10år
Men hallå, jag har haft min blogg i tio år. Grattis till oss! Vilka resor, vilka minnen, vilka år. Blir lite besviken på mig själv som haft så långa pauser här de senaste åren. Tänk vad roligt det hade varit om mina senaste 10år hade varit nedskrivna, fotograferade och dokumenterade här. Wow, vad häftigt det hade varit att se tillbaka på. Tur att jag har varit relativt duktig på uppdateringen en gång i tiden iallafall. Och tack blogg.se som bevarat min blogg under alla dessa år. ♥
Hur många dagar har jag lämnat att försvinna när jag förbannat att dom fanns?
2018, jag har hatat och älskat dig så intensivt.
Året började så obeskrivligt bra; jag var nyutbildad undersköterska med inriktning psykiatri, jag hade överlevt ett helvetes 2017 och var så redo för 2018. Jag var lycklig. Otroligt lycklig. Och förväntansfull. Jag visste att detta skulle bli året då jag skulle må bra, bli klar med mina resterande studier, träna och sköta kosten, få jobba inom psykiatrin och jag delade mitt liv med min stora kärlek.
Dagen innan alla hjärtans dag reste jag till Barcelona där vi spenderade några helt fantastiska dagar tillsammans. Jag pluggade på, intensivt och i rasande fart- blev klar med naturkunskap, matte 1b, svenska 1 och 2, engelska 5 och 6, samhällskunskap och religion. Sommaren bjöd på ett helt fantastiskt väder och jag jobbade på två dagliga verksamheter där jag älskade mina deltagare och hade en kollega som gjorde hela mitt sommarvik toppen. Jag började dock märka av mitt mående mer och mer, kände en konstant stress och press, sa ifrån om saker som jag annars hade tackat ja till, började märka av trycket i bröstet, tårarna som brände out of nowhere, humöret dalade men jag hade också toppar där jag njöt något otroligt av livet. Jag fyllde 25 och hade faktiskt ingen direkt åldersnoja. Hösten kom, mitt vik tog slut, skolan skulle börja och jag hade skrivit in mig på en körskola där jag skulle gå en intensivutbildning på två veckor. Mitt förhållande tog slut hastigt trots att jag vetat om det halva sommaren, jag tog inte hand om mig själv så det blev en höst i sjukdomens klor. När jag nu var ensam märkte jag av mitt mående allt mer, och trots att kroppen började säga ifrån så varvade jag aldrig ner- stängde istället in mig och pluggade 8-22 varje dag med knappa avbrott. Avslutade engelska 7, svenska 3 och historian på fem veckor med goda resultat och hade nu bara matte 2b kvar. Körkortet satt direkt efter dessa två veckor och jag var så stolt över mig själv, men jag kunde inte förstå varför jag inte blev lyckligare på längre sikt, det var bara en tillfällig lycka där och då. Jag köpte en bil som jag sålde lika fort, avslutade matte 2b och fick besked om att jag hade ett dagtidsjobb till våren. Saker löste sig, men måendet bara fortsatta dala ner i rasande fart.
Mina tankar om att livet kanske inte är så fint som jag tidigare målat upp började komma med allt mer jämna mellanrum och till slut beslutade jag mig för att söka hjälp. Jag förstod någonstans att jag inte skulle klara detta på egen hand, jag behövde hjälp att resa mig upp. Fick en läkarkontakt och en psykologkontakt som arbetar med KBT. Ångestdämpande och en förklaring till mitt mående; isolering, konstant stress och en alldeles för tung ryggsäck i bagaget. Dagen innan nyår fick jag ett tjugotal ångestattacker; jag insåg någonstans hur mycket som förändrats på ett år, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Rädd för alkohol och vad den skulle göra med mitt mående, rädd för att träffa för mycket folk och rädd för att bryta ihop. På tolvslaget på nyårsafton satt jag på ett hustak i Haga, såg ut över Norrköping och mådde faktiskt ganska bra för stunden trots att många tankar ekade i huvudet. Jag var så tacksam för människorna runt mig där och då och tacksam över att jag fick tillbringa nyårsafton med dem trots mjukiskläder och ångest.
Så var vi här; 2019. Hej. Det är alltså nu jag ska påbörja ett helt nytt kapitel på helt blanka blad. Låt det bli en bra historia att minnas, ett bra år, vägen till ett bättre liv. 2019, trots att jag tvivlar på mycket i mitt liv så tror jag på dig.
And we'll wish we could come back to these days, these days
Träningen är det som alltid har fått mig att må bra, den har inte bara gjort mig fysiskt starkt utan också psykiskt. Jag är så väl medveten om alla fördelar träningen ger mig men ändå är det något av det som blivit mest ångestladdat i min vardag. Det var bland det första jag plockade bort i min nedåtgående spiral i början av min isolering då depressionen omedvetet smög sig på. Min psykolog som jag går hos pratar mycket om detta och motiverar mig till att ta tag i träningen igen och ger mig hemläxor där träningen är inblandad. Hittills har jag varit på gymmet noll gånger den senaste tiden, men jag ska ta mig dit, imorgon. Jag ska låta vikterna lyfta mig dubbelt så mycket som jag lyfter dem. På bilderna ovan var jag så otroligt stolt över hur långt jag hade kommit, vad jag lyckats åstadkomma och hur bra jag faktiskt mådde.
Tidigare har jag alltid haft olika träningsprofiler som inspiration, men vet ni vad, den här gången låter jag mig själv vara det. För tjejen på bilden var genuint lycklig, glad, motiverad och älskade träningen. Jag ska låta henne komma fram igen, jag ska bli hon igen.
Även fast det är tufft, och jag är medveten om att vägen tillbaka kommer vara lång så vet jag också att träningen är nr. 1 på den vägen; det är där vägen tillbaka börjar. Det sociala samspelet, att tackla ensamheten och allt därpå kommer på tur. Ett steg i taget för att inte locka fram ytterligare prestationsångest.
Jag börjar jobba nästa vecka och jag är livrädd. Samtidigt som jag är så himla förväntansfull- kanske är det en bra början att få tillbaka mitt sociala samspel igen. Kanske går det åt skogen, men då är det så. Jag ska må bra igen och då måste jag utsätta mig själv för situationer som min kropp och hjärna antyder är farligt. Psykisk ohälsa kan slänga sig i väggen.
And I guess that we don't need to be falling apart, but you will always have a special place in my heart
Long time no see. Jag har haft lite förakt mot min egen blogg, den innehåller så mycket minnen, främst de senaste inläggen. Det har gått två år sedan Robin försvann, och det var då jag loggade in senast för att få ur mig mina känslor, tankar och min sorg. Två år har gått otroligt snabbt och mycket har hänt sedan dess. Det är alltså strax över två år sedan jag tog emot samtalet som fick min värld att rasa och det har varit en lång resa att ta sig igenom. Jag är tacksam för människorna som jag hade i mitt liv under den berg- och dalbanan som väntade efter Robins bortgång. Några är kvar, andra inte. En betydelsefull person som fanns där för mig under den tiden har lämnat mig med ett krossat hjärta, men jag vill tro att han kom in i mitt liv för att hjälpa mig ta mig igenom mitt livs värsta resa. Och det gjorde han. Kanske är det så att vi blir sända änglar att beskydda oss när en fasansfull tid väntar, jag vill tro det iallafall. Och han var min ängel under den här tiden, han hjälpte mig att resa mig upp och sorgen kompletterades med förälskelse.
Men efter två år så försvann även han, inte från jorden men från Norrköping, från mitt liv. Ytterligare en resa av sorg och saknad startade och jag måste erkänna att jag inte har hanterat den särskilt bra. Egentligen började allt direkt efter Robins bortgång; jag gick in i mig själv och fokuserade på allt jag behövde göra, inte på saker som gör mig glad. Men mitt i allt det dåliga så står jag ändå här med avklarade studier- redo att vidareutbilda mig och jag har äntligen fått mitt körkort. Problemet är bara att de ytliga sakerna inte gjort mig särskilt lycklig, snarare har intensiviteten isolerat mig och tömt mig på allt som var jag. Och nu, utan den enda livsglädjen jag hade så har jag inte mycket kvar. Där är jag nu, en lång resa tillbaka väntar, en resa där jag ska hitta mig själv och allt som var jag igen. Men vem var jag innan Robin försvann, innan isoleringen, innan Honom?
Psykisk ohälsa är den värsta av sjukdomar. Jag hatar min depression, jag hatar min ångest, min prestationsångest och mina dumma tankar. Jag har bevittnat känslan av att genuint inte vilja leva mer, att bara vilja ge upp. Men jag kämpar på, varje dag. För jag vet ju att den Emmi jag alltid har varit älskar livet och vill inte missa en sekund av det.
