Shine bright like a diamond
Jag har verkligen världens mest underbara grannar! Det är lycka att få spendera dagarna här på Lindövägen 34 ibland!
Helt fantastiskt fin tycker jag. Med en stor halsduk, slapp mössa och kängor så är min höst räddad!
Jag ligger i min säng nu, dagen har gått långsamt och ingenting har jag fått gjort. Jag har inte orkat helt enkelt. Millie är inne i en trots och mammig period så det klickar inte riktigt på så vis. Mestadels är det gråt och sura miner, samtidigt som hon bokstavligen ska hänga i mina ben. Hujedamig!
Tittade på Big Brother, och precis när det var slut överraskade mina kära grannar, Emma och Carlos, mig. Så det blev lite Harry Potter med chips, dip och lite vanligt prat tills Millie vaknade hysterisk och ville vara med.
Häromdagen klickade jag och Emma hem lite klänningar ifrån Nelly för bara 100kr/st, så för min del fick det bli en nyårsklänning och en sommarklänning. (Ifall det blir en resa snart alltså..)
Idag insåg jag hur kallt det är och hur tidigt det är att börja med vinterjacka så jag klickade hem en höstjacka från Sheinside för bara 270kr. Perfekt. De har massor fina jackor för superpriser så ska kika efter en vinterjacka därifrån med.
All I need's a little love in my life, all I need's a little love in the dark
Ligger i sängen. Tänker. Funderar. Filosoferar. Kalla det vad man vill, sova kan jag iallafall inte inatt. Kikade lite på sista minuten resor och drömde mig bort till en strand och 30 graders värme. Åh vad underbart det vore nu. Men först måste jag handskas lite med verkligheten, skramla ihop lite pengar och komma in i vardagen igen.
Jag märker så väl hur höstdepressionen smyger sig på, och hur det kliar i fingrarna att få göra om mig och min garderob lite. Stickade tröjor, jeans, kängor, mössor och gosiga halsdukar. Gym, solkort och nya läppar. Lite drömmar får man väl ha?
All of me, loves all of you
Ligger i soffan och har sällskap av Millie och Millian. Dystert väder ute, så idag gör det ingenting att vara sjuk. Sitter och tänker och längtar tillbaka till Alanya och alla härliga människor vi träffade där. Saknar Sundsvallstjejerna och ser fram emot att åka uppåt i landet snart. Även för att hälsa på Ronja som flyttade ihop med Ludde i Luleå i fredags.
Jag känner att det snart är dags att även packa ihop mitt pick och pack och dra mig bort från Norrköping. Det finns inte mycket kvar här för mig, jag har velat flytta härifrån rätt länge nu. Men jag har hela tiden fått anledningar till att stanna.
Idag ska vi ha en mysdag här på lindövägen, jag har världens bästa granne!
Livet förändras vart jag än går
Jag är så otroligt tacksam för det jag har i mitt liv, visst saknas en del men det är ingenting som tiden inte kan ge mig. Och visst har jag gjort många misstag i mitt liv, och visst saknar jag mycket men det finns ingenting som tiden inte kommer att läka. För jag har så många sår, min själ är trasig och mitt hjärta är inte riktigt helt, men det kan bara bli bättre. Och jag är så tacksam för att jag lever och för allt jag fått uppleva och se. För alla människor som kommit och gått. För tiden jag haft med vissa och tiden som tyvärr aldrig går att få tillbaka.
Jag har börjat på scs, en skola som ger mig en ny chans i livet till att bli någonting. Jag missade första veckan eftersom jag var inlagd på sjukhuset, men nu är jag utskriven och ser fram emot den kommande veckan.
Läkarna hittade aldrig felet, men en del provsvar har inte kommit ännu, och flera ska tas de kommande veckorna. Det är skönt att veta att de har sådan koll på läget just nu och att jag är på benen igen. Min prinsessa är hemma och hon ska få all min tid nu.
Jag kanske inte är lyckligast i världen men jag har tid till att bli det.
Så många broar jag bränt, men jag går inte isär när jag går med dig
I tisdags natt åkte jag akut in till sjukhuset. Jag fick svårt att andas, ögonen var blodsprängda och febern hade hållit i sig rätt länge. Väl på akuten var det ingen tvekan, jag skulle bli inlagd. Så här ligger jag nu, på infektionsavdelningen och har precis börjat med första dosen antibiotika.
Efter både röntgen och ett tjugotal prover har de hittills bara hittat en bakterie, som sannerligen inte ens ligger bakom mitt insjuknande. Jag vill inte påstå att jag är bättre men jag är lugnare för att min hälsa nu ligger i läkarnas händer. De är gudomliga här!
I förrgår skulle lungorna röntgas, svimmade och kräktes på vägen, vaknade upp av att sköterskorna stod runt mig och ropade. Där och då snurrade tankarna, "är det såhär det känns att dö?" Men titt, jag lever. Jag är trött och mör. Men jag andas fortfarande och jag kommer att bli frisk. Samma dag som jag svimmade var mamma förbi på besök, hon hade blivit rädd, enligt henne såg jag döende ut. Precis så som jag kände mig.
Inatt fick jag ett bakslag, vaknade 02.30 inatt av att kroppen skakade, jag fick ingen luft och huvudet värkte. Idag är det bara yrseln, huvudet och halsen som är mina största problem. Mitt blodtryck är väldigt lågt så det förklarar nog både yrseln och huvudvärken. Men jag är rätt rädd för mig själv, för jag känner inte igen den här kroppen. Känner inte igen mig själv. Jag vill bara bli frisk, så jag fortsätter att kriga.
At every occasion I'll be ready for the funeral
Varje dag vaknar jag upp med hoppfulla tankar, "idag känns det väl ändå lite bättre, visst har det väl vänt nu?" Tills första andetaget, att känna hur lungorna drar ihop sig och den strålande känslan i sidan, kroppen värker och tanken slås med ens över till "vart är tabletterna?"
Igår sa jag att om jag fick ett val, stå ut tre månader till med detta eller somna in nu, så skulle jag välja att somna in. För jag orkar inte. Min kropp orkar inte. Den är helt slutkörd.
Jag ligger i soffan nu, väntar på att doktorerna ska ringa upp och ge mig svar på vad som sker härnäst. Nya prover, nya mediciner. Jag vill bara bli frisk nu. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag ser fram emot dagen, få vara nära min dotter utan att ha ont. Utan att hosta tills jag kräks, utan att äta tjugo tabletter om dagen bara för att orka ta mig mellan soffan och sängen.
Vi får väl se vad som händer nu. Förhoppningsvis så vänder det snart. Det måste det ju göra. Eller hur?
every little heartbeat, every little breath
"ALANYA 2014
Att göra den här resan var det bästa valet jag någonsin gjort. Det har varit lärorikt och en riktig upplevelse.
Jag åkte från Sverige av en enkel anledning, jag ville fly från mina problem. Jag ville lösa varenda gåta ensam i ett främmande land.
Innan jag kom hit så var allt ett enda frågetecken och jag trodde inte att mitt liv kunde bli mycket sämre, att inga problem kunde bli större för någon.
Men under veckans gång så har det visat sig att problem finns överallt. Att alla är en egen individ med sitt eget bagage.
Du får känslor för något eller någon vart du än flyr. Du skapar band med människor, som inte varar för alltid. Varje hejdå är tungt men någon gång kommer du dit då du måste se någon vända sig om för sista gången.
Här i Alanya har jag lärt mig att alla människor gör misstag, vissa som sårar andra och vissa som sårar dig själv. Någon gång måste alla tacklas med det, och den dagen kommer för alla. Det är inget du kan fly ifrån.
Jag har även fått se olycklig kärlek, den existerar för alla. Att bli kär men inte kunna vara med varandra så som man önskar. Eller när den ena känner mer än den andra. Eller där båda vill mer än vad man vågar säga.
Jag har fått uppleva hur det känns att verkligen aldrig vilja att tiden ska gå. Att bara få vara där i nuet. Jag kommer ta vara på varenda sekund i mitt liv, för nu vet jag hur dyrbar tiden är.
Jag har även fått känna den riktiga ångesten, att inte veta vart du ska ta vägen, då du bara vill försvinna från allt. Men det blir bättre, så länge hoppet finns kvar.
Vänskap är heligt. Alla har olika historier och olika tankar. Vissa fastnar för varandra, andra inte. Men att klicka med någon direkt är det jag fått se, hur ledsen man blir när man skiljs åt. Men vill man något så gör man det. Så kanske ses man igen, någon gång, på en helt annan plats.
Kort romans, vänskap, lögner, tårar och skratt. Det är mitt Alanya."
Jag nämnde ju den 28e att jag skulle ta en sista minuten någonstans, sagt och gjort. Den 31e kl. 10 gick planet till Antalya, vidare med buss till Analya. Texten ovan beskriver precis hur jag kände näst sista kvällen där borta.
Det var så underbart att vara där. Jag reste ensam, med inställning att inte lära känna någon. Väl där låg jag på stranden, satt i restaurangen, utforskade gatorna, och satt på Shakespeare där jag lärde känna Yusuf som jobbade där. Vi hängde lite efter hans jobb tills det gick lite snett. Såhär i efterhand ångrar jag att jag inte sa hejdå, men någon gång kommer jag ju tillbaka.
Någon dag efter att jag kommit fram träffade jag Emelie, Michaela, Hampus, Jawad och Jesper vilket slutade med en utekväll i Alanyas centrum. Vilket drag, vilken värme, så underbart.
Jag klickade så bra med tjejerna så vi hängde ihop resten av semestern vilket slutade med ett jobbigt hejdå senare.
Vi hängde med killarna på kvällarna tills en tråkig incident hände och vi tjejer bestämde oss för att gå all in ensamma istället. Den kvällen slutade med att vi träffade göteborgarna Martin och Daro. Det blev en så himla rolig och lyckad kväll även då i Alanyas centrum.
När Emelie och Michaela hade lämnat hotellet spenderade jag min sista kväll med Martin som skulle lämna hotellet kl. 12 dagen därpå. Vilket även då blev ett jobbigt hejdå, nu var jag ensam igen.. trodde jag. Hittade Norrköpingsbor i lobbyn och hängde med dem på vägen hem.
Att åka ensam är något jag rekommenderar till alla. Det här var min första resa någonsin och jag kan knappt tänka mig att åka med sällskap nu. Jag lärde känna så många underbara människor att jag önskar att tiden kunde stått still där.
Jag hann sola, bada, nästan drunkna, tatuera mig, festa, shoppa och bara ta det lugnt.
När jag kom hem nu blev jag riktigt sjuk. Läkarna vet inte vad det är mer än att jag har en kraftig infektion i kroppen och behöver vårdens hjälp. Så fungerar inte antibiotikan nu så ska jag utredas för Turkiets virus, och även blodsjukdomar pga tatueringen. Jag har aldrig mått såhär dåligt, men på sätt och vis är det värt det, för Alanya gav mig ett minne jag aldrig kommer att glömma och två härliga tjejer som jag ska åka upp till snart och även resa med i vår.
