Så många broar jag bränt, men jag går inte isär när jag går med dig
I tisdags natt åkte jag akut in till sjukhuset. Jag fick svårt att andas, ögonen var blodsprängda och febern hade hållit i sig rätt länge. Väl på akuten var det ingen tvekan, jag skulle bli inlagd. Så här ligger jag nu, på infektionsavdelningen och har precis börjat med första dosen antibiotika.
Efter både röntgen och ett tjugotal prover har de hittills bara hittat en bakterie, som sannerligen inte ens ligger bakom mitt insjuknande. Jag vill inte påstå att jag är bättre men jag är lugnare för att min hälsa nu ligger i läkarnas händer. De är gudomliga här!
I förrgår skulle lungorna röntgas, svimmade och kräktes på vägen, vaknade upp av att sköterskorna stod runt mig och ropade. Där och då snurrade tankarna, "är det såhär det känns att dö?" Men titt, jag lever. Jag är trött och mör. Men jag andas fortfarande och jag kommer att bli frisk. Samma dag som jag svimmade var mamma förbi på besök, hon hade blivit rädd, enligt henne såg jag döende ut. Precis så som jag kände mig.
Inatt fick jag ett bakslag, vaknade 02.30 inatt av att kroppen skakade, jag fick ingen luft och huvudet värkte. Idag är det bara yrseln, huvudet och halsen som är mina största problem. Mitt blodtryck är väldigt lågt så det förklarar nog både yrseln och huvudvärken. Men jag är rätt rädd för mig själv, för jag känner inte igen den här kroppen. Känner inte igen mig själv. Jag vill bara bli frisk, så jag fortsätter att kriga.
Kommentarer
Trackback
