At every occasion I'll be ready for the funeral
Varje dag vaknar jag upp med hoppfulla tankar, "idag känns det väl ändå lite bättre, visst har det väl vänt nu?" Tills första andetaget, att känna hur lungorna drar ihop sig och den strålande känslan i sidan, kroppen värker och tanken slås med ens över till "vart är tabletterna?"
Igår sa jag att om jag fick ett val, stå ut tre månader till med detta eller somna in nu, så skulle jag välja att somna in. För jag orkar inte. Min kropp orkar inte. Den är helt slutkörd.
Jag ligger i soffan nu, väntar på att doktorerna ska ringa upp och ge mig svar på vad som sker härnäst. Nya prover, nya mediciner. Jag vill bara bli frisk nu. Jag vill vakna på morgonen och känna att jag ser fram emot dagen, få vara nära min dotter utan att ha ont. Utan att hosta tills jag kräks, utan att äta tjugo tabletter om dagen bara för att orka ta mig mellan soffan och sängen.
Vi får väl se vad som händer nu. Förhoppningsvis så vänder det snart. Det måste det ju göra. Eller hur?
Kommentarer
Trackback
