♥ för att du finns
Det finns en människa på denna jord
Hon förgyller mina dagar utan att säga ett endaste ord
Hon har alltid funnits med en hjälpande hand
En person som alltid står redo med en kärleksfull famn
Det är enbart hon som kan mig utan och innan
Ni undrar nu säkert att ”vem är den där kvinnan?”
Varje dag som passerar, dagar som blir till år
Tankar som snurrar och tiden som går
Hon kommer aldrig från mitt liv försvinna
För vår unika kärlek kommer alltid att vinna
Jag vet att jag alltid kommer finnas i hennes hjärta
Skulle hon lämna mig skulle jag förgöras av min egen smärta
Hon betyder så fruktansvärt mycket för mig
Denna dikt är till mamma; jag kommer alltid att älska dig
Mammis julklapp. Kände att det var dags att uppmärksamma min mor lite på nytt. Det finns inga ord som kan besrkiva hur makalöst bra min mamma är. Hon är världens starkaste, modigaste och vackraste människa. Min bästa vän, förklädd till min mamma.
© emmi
Känsloladdad text
Den osynliga muren
- en flickas känslor
Tron på äkta långvarig kärlek mellan två individer dog ut för länge sedan. För mig är kärlek enbart en verklighetsskildring skapad av inbillning.
Jag har aldrig förstått hur en människa kan bli så beroende av en annan att varje minut ifrån den gör ont i hela kroppen, inte minst i hjärtat.
Jag har aldrig förstått varför man ligger sömnlös om nätterna, eller hur man kan spilla något så värdefullt som tårar på grund av en människa man förlorat eller är på väg att förlora.
Ja, kärlek är en inbillning som lägger sig som en tjock hinna över allt annat så viktigt i livet, som gör en blind från verkligheten.
Jag har själv upplevt kärlek, men för det tror jag inte på den. Eller i alla fall inte nu i efterhand. Jag har själv blivit förblindad av allt mys, gos och tjafs som förekommer mellan ett par. Men varför fäster man sig just vid en person när det finns så många fler runt om kring en?
Jag har mött många människor under min nästan artonåriga livsväg, men aldrig någonsin har jag tillåtit mig själv att låta någon annan riva min mur som skyddar mina djupa känslor. Aldrig någonsin har någon fått se mig svag, jag har aldrig lagt mina känslor i någon annans händer där jag är utom kontroll att styra dem, inte förrän nu.
Jag kan inte direkt påstå att jag ångrar det, jag lärde mig att visa mina känslor tack vare det. Dock så ångrar jag hur det slutade, att jag inte höll lite hårdare, att jag inte behöll kontrollen. Jag styr inte längre vart mina känslor ska gå, för hela tiden så stärks mitt hopp, min tro på att det finns någonting mer. Ni kallar det kärlek, jag kallar det spel. Ett spel uppbyggt på falska förhoppningar och ett nedbrutet hjärta där tomheten ekar och det osynliga blodet droppar. Till slut kommer jag att förblöda känslomässigt. Jag kommer att tyna bort. Och allt detta just på grund utav att jag lät en annan människa riva ner min egen välbyggda och finslipade mur mot kärlek.
Jag förstår nu hur jag orsakat andra människor ett fruktansvärt lidande, då jag har haft ett stenhårt grepp om motpartens känslor och allt jag kan säga är ”jag vet hur det känns nu”, för det gör jag. Det tynger att tänka tanken på hur lång tid det kommer att ta för mig att bygga upp min mur på nytt. Den här gången ska den vara mer välbyggd och ingen kommer någonsin att få ta sig in igenom den. Jag lägger kärlek på hyllan för ett tag.
Emelie Carlsson 2011
Skrivandet som blivit min passion
Trams och fånigheter
-en flickas tankar
Hur ska man älska någon som har älskat någon förut? Jag har Melissa Horns sång i bakhuvudet, och jag försöker febrilt att hitta svaret på frågan. Kände hon precis likadant eller är det ännu en artist som blir tilldelad en text att framföra musikaliskt, för att sedan tjäna pengar på den?
Jag går runt som en levande död och skrattar på kommando. Mitt leende är inte detsamma och mina ögon utstrålar ingen positiv energi alls längre. Jag började för någon dag sedan fundera över om jag var fast i det stadie mellan liv och död och ständigt plågades över mina misstag, sedan upptäckte jag att jag faktiskt var vid liv. Helt och fullt. Mina tårar brände rispor utmed mina kinder och orsakade en häftig andning, jag känner och därmed är jag väl medveten om att jag är levande. Det finns små stunder då jag faktiskt kan släppa alla fåniga tankar, då jag känner mig trygg, men den känslan övergår snabbt till en mörk och övergiven dysterhet där frågorna kryllar som pissmyror i huvudet på mig.
Så, hur älskar man någon som har älskat någon förut? Går det någonsin få den personen att älska dig lika mycket? Är det olika slags kärlek eller finns det bara en kärlek som kastas över till en annan? Ju mer jag tänker, desto mer frågor skapas. Säger man samma saker till sin nya som man gjort till sin före detta? Existerar kärlek eller är det bara en myt som mormor berättar för sina barnbarn? Hur mormor och morfar redan vid fjorton års ålder fann varandra och gifte sig. Var de så förälskade eller var det enbart av ren tradition eftersom det gick till så på den tiden? Är de lyckliga idag, och har de någonsin varit det?
Eller är kärlek bara ett ihop plockat trams från alla dessa romantiska Hollywoodfilmer? Kan två personer, likt Noah och Allie från filmsuccén The Notebook, bli så dödligt förälskade i varandra? Bör man tro på evig kärlek och all dess charm?
Jag är sjutton, snart arton år, hade jag levt för en si sådär hundra år sedan hade jag redan varit gift och väntat barn vid det här laget. Hade jag varit muslim hade jag varit bortgift och tvingats leva tillsammans med en tjugo år äldre man. Hade jag varit med i en Hollywoodfilm hade jag varit dödligt förälskad och offrat allt för en annan filmkaraktär nu. Men nu är jag en medelklassig svensk tjej som lever på 2000-talet där alla människor byter partners likt de byter underkläder. I min värld får äkta kärlek helt enkelt inte existera, så jag vänjer mig vid tanken att jag aldrig kommer att finna svaren på mina frågor. Tack Melissa Horn för att du framför en sång som drar igång tankesystemet, tack så hjärtligt.
Emelie Carlsson 2011 ©
Nu har jag äntligen skrivit klart texten till mormor. Den kunde ha blivit tusen gången bättre men ack så snabbt tiden rusar iväg.
Tro, hopp och kärlek
Jag satt hemma i min ensamhet då det plötsligt knackade på dörren. Jag reste mig och gick i långsam takt mot hallen för att öppna. Jag kikade ut genom nyckelhålet men där syntes inte en människa. Jag öppnade för att se efter i alla fall. Då uppenbarade sig en äldre man framför mig. Det var en stor bastant herre med långt krulligt skägg.
”God dag, sade han, skall du icke bjuda mig in i ditt vackra hem?”
”Jovisst, stammade jag fram, kom in du gamle.”
Han tog av sig sina stora kängor och slog sig ner vid köksbordet. Jag såg frågande på honom innan jag försiktigt frågade vem han var. ”Mitt namn är Tro. Jag är här för att ge dig någonting att hålla fast vid då livet sviker dig med nergångar.” Han räckte fram en liten ask och försvann sedan ut i intet. I den lilla asken låg en lång halskedja, jag hängde den runt min hals och såg med förundran när den skiftade form till ett litet kors.
Jag tänkte inte mycket mer på den gamle herren utan återgick till mitt vanliga liv där mystiska saker inte inträffar särskilt ofta.
Dagarna gick och vintern kom bärandes med snö och fasansfull kyla. Jag var på väg hem en sen kväll då en ung kille tog tag i min hand. Jag ryckte till och skrattade lite i hopp om att han skulle släppa mig. ”Hej min sköna, säg mig, exakt hur många dagar kommer snön ligga kvar?” Jag tittade tomt på honom, var han helt från vettet? Hur i hela fridens namn skulle jag kunna veta det? ”Jag har en gåva till dig, fortsatte han, mitt namn är Hopp och jag har studerat dig under en tid nu och du tycks behöva en väldigt unik gåva.” Jag kunde inte få fram ett ord, jag bara tittade på honom, synade honom upp och ner för att se om detta kunde vara ett skämt av något slag. Han räckte mig sin hand och av ren chock tog jag tag runt den. Precis när min hand nuddade hans försvann han ut i intet, men kvar i min hand låg en liten glaskula. När jag tittade in i den kunde jag se tre nätter, på den tredje natten smälte snön bort från marken. Konstigt, tänkte jag och skyndade hem.
Bortsett från dessa män var mitt liv ganska händelselöst, jag levde under rutin där dagarna såg i stort sett likadana ut. Jag hade några fina vänner, men annars levde jag enbart tillsammans med min ensamhet i unken etta i en liten by utanför staden.
Våren nalkades och ingen förändring tycktes ske i mitt liv. Jag hade börjat tröttna på att ständigt veta hur mina dagar skulle se ut och funderade därmed på att ta mitt liv. Då, en dag, stod där en vacker man med röd skjorta utanför min port. I handen höll han en ros, rosen var röd likt blod. Han stod där utanför och tittade upp mot mitt fönster under en tid som kändes som en evighet då jag tillslut fick nog och gick ner till honom. ”Vad vill du mig? frågade jag, du har stått utanför mitt fönster väldigt länge nu, säg mig, vem söker du egentligen?” Han bara tittade på mig med ett nervkittlande leende, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. ”Någon väntar dig, sade han, en man, något äldre än du, lever ensam bara ett kvarter bort.” Jag tittade förvånat på honom, vad han menade var ett mysterium för mig. ”Mitt namn är Kärlek, fortsatte han, jag är här för att hjälpa dig, likt de två herrarna du tidigare mött. De har gett dig två gåvor och jag är hitskickad för att ge dig den sista.” Han sträckte mig rosen och försvann sedan ut i intet, precis som Tro och Hopp.
Jag satt med mina gåvor i mitt knä och förundrades över synen. Halskedjan formades till ett stort kors med ett ytterst litet hjärta i mitten, medan glaskulan visade en ung karl och en ung dam som höll hårt om varandra. Rosen sken upp och fick en ännu skarpare färg än innan. Jag rös.
Nästa morgon då jag tog min dagliga promenad till bageriet gick jag alldeles för raskt runt ett hörn och rent ut sagt snubblade över en man som var något äldre än jag. Tänka sig, det var precis den mannen jag hade sett i glaskulan. Innan jag hann tänka efter gick vi hand i hand ner för gatan, längst den eviga trottoaren.
Tänk om tid gick att köpa
Vad går i första hand, och vad kan jag utesluta helt?
Vad gäller att planera och prioritera i min hektiska vardag så försöker jag alltid att göra mitt bästa och få så mycket som möjligt gjort, men ibland säger både psyket och kroppen stopp. Mina sömnlösa nätter leder till oförmåga att koncentrera mig och ork till att stiga upp på morgonen.
Vad bör jag prioritera i första hand; skola, jobb, vänner, familj, min hund eller min egen hälsa? Jag försöker att hinna med allting för att inte halka efter och missa min egen ungdom, men det tär på mig och jag har märkt att jag på senare tid inte haft tillräckligt med tid över att umgås med mina vänner, ta hand om mig själv och sköta skolan korrekt. Dessutom hinner jag aldrig sitta hemma med familjen och ta det lugnt, det brukar oftast bli att vi snabbt hälsar på varandra innan jag eller de måste springa iväg. Min almanacka är smockfull av viktiga saker, men ändå ser jag det inte som tillräckligt. Jag vill arbeta ut mig själv och nå över max för det är då jag verkligen känner att jag lever. Dubbelmoral tänker ni då, men vad jag vill och vad jag behöver är två skilda saker och jag vill kunna prioritera båda utan att tänka att jag kunde ha gjort mera.
Det här med tid, tänk om jag kunde få stanna tiden och slutföra saker. Eller ännu bättre, tänk om tid gick att köpa, då skulle jag köpa mig några extra timmar om dagen för att bara hinna sitta ner och koppla av med en bra bok och en kaffe i handen.
Jag var nog lite av en poet i sjuan, haha
Bild2: Skriven under en svår tid, jag var väl runt 13år skulle jag tro. Skrev den till min dåvarande bästa vän, Ellen, minns jag.
Uppgift: Deckare. Mysteriet i Getådalen
Janne svängde av från landsvägen och styrde stegen mot Getådalen, en mörk och kuslig skog dit väldigt få valde att gå. Uno ryckte och slet i kopplet, han verkade orolig. Av ren nyfikenhet följde Janne Unos väg, ju närmre de kom, desto mer gnydde Uno. När de kom fram till en bro kunde Janne se vad det var som hade lockat Uno dit- en människokropp.
Efter några dagar fastställde polisutredarna att den unga killen som hittats död i Getådalen begått självmord, och la därför ner utredningen. Killen kunde inte identifieras eller knytas till någon saknad person i länet så rykten började röra sig runt i landet.
En kvinna i Kalmar som hade anmält sin son försvunnen sedan tio dagar fick höra det och bad att få identifiera kroppen.
Mikael Bergqvist, 21 år. Född och uppvuxen hos sin mor, Annicka Bergqvist, i en lägenhet i Kalmar.
Annicka försökte få polisen att ta upp fallet med sin döde son, men utan resultat.
Hon kunde inte få sig till att förstå varför hennes son någonsin skulle ta sitt liv. Han var alltid glad och levde livet till fullo. Han hade en flickvän, Lisa Ringdahl, och tillsammans hade de planer på att flytta ihop så småningom. Lisa kunde heller inte förstå vad som skulle kunnat gå så fel att han valde den utvägen. Någonting stämde uppenbarligen inte, ändå såg polisen inte anledning nog till att ta upp fallet med Mikael Bergqvist på nytt.
I en unken källare i Norrköping satt två privatdetektiver, Bosse och Linda. De arbetade på att ett trist fall om en blottare som trakasserat en äldre dam i snart två månader. Bosse suckar och Linda instämmer. Än så länge har de inte fått något intressant fall att lösa och de är nära på att ge upp hoppet om sin lilla byrå.
Plötsligt ringer telefonen, vilket får dem att rycka till. Bosse slänger sig snabbt över den och Linda stirrar intensivt på honom. När han lagt på är Linda snabb med att fråga vad det handlade om. Bosse skiner upp. Vi har ett fall Linda, säger han uppjagat, ett riktigt fall!
Nästa dag kliver Annicka in genom dörren i den lilla källaren. Hon förklarar upprivet om sonens plötsliga försvinnande, död och polisens nonchalanta nekande. Bosse nickar menande och antecknar vartenda ord Annicka säger, medan Linda ställer följdfrågor.
Senare samma dag ringer Linda till polisen och ber att få tillgång till alla papper, bilder och polisens egen utredning. Polischefen lovar att faxa allt material, skrattar hånande och avslutar samtalet med att otrevligt önska dem lycka till.
Bosse och Linda spånar igenom polisens utredning, vilken inte är lång alls, sedan åker de ut till Getådalen för att titta närmare på platsen där Janne några veckor tidigare fann Mikaels kropp.
Polisen hade genomsökt hela dödsplatsen, men kunde de ha missat någon enstaka detalj som kunde vara till hjälp att lösa gåtan? Linda funderar, blickar runt sig och funderar ytterligare en stund innan hon bestämmer sig för att finkamma området runt omkring.
Hon går några steg uppåt i skogen som slutligen blir flera meter från dödsplatsen. Mitt på stigen ligger en stor sten som inte ser ut att höra hemma där. Hon lyfter upp den och vänder på den- det syntes ytterst svagt, men hon kunde konstatera att det var intorkat blod.
Lindas tankar far runt i huvudet på henne. Hon ropar på Bosse som snabbt skyndar dit.
Kanske var det inte självmord Bosse, säger Linda, tror du att Mikael kan ha blivit mördad?
Bosse ser inte alls förvånad ut, han nickar och ser sig omkring innan han går tillbaka till platsen där Mikael hittats död.
Tillbaka i källaren ringer de Annicka och berättar om vad de hittat i Getådalen. De ber om namnen på Mikaels närmsta vänner och avslutar sedan samtalet.
När de fått fram adresserna till fem uppgivna namn åker de iväg för att höra vad de har att säga angående Mikaels död.
Alla fem är chockade och upprörda, men en av dem, Simon Andersson, verkar ha någonting som nöter inom sig. Bosse ber honom vänligt att följa med till byrån, och Simon följer med utan att protestera.
Linda tar på sig den känsliga uppgiften att prata med honom. Simon mumlar någonting i stil med att Mikael träffade några konstiga typer och att han hade varit väldigt frånvarande den sista tiden. Tårar börjar tränga sig utmed Simons ögon, han är snabb med att torka ögonen torra och ta ett djupt andetag.
Han berättar att Mikael hade kommit förbi dagen innan hans försvinnande, och hetsat över en sekt han skulle ingå. Mikael hade även nämnt några namn, men Simon kunde inte minnas vilka. Han hade i alla fall inte hört talas om dem innan. Simons kinder är dränkta i tårar nu, han orkar inte längre torka bort dem.
Linda avslutar och tackar honom för hjälpen. Hon ber honom att höra av sig om han kommer på namnen, och Simon lovar att han ska det.
forts. följer antagligen inte.
Emelie Carlsson 2010
Tänkte om ni ville ha något att läsa. Haha!
En provtext skriven för någon månad sedan. Jag var trött och den blev fail
Att natten ter sig annorlunda gentemot dagen är det inget tvivel om. Dock kan det ses ur olika perspektiv beroende på vem du frågar.
Natten är skrämmande, liksom mörkret och månen, medan dagen är tilltalande och solen lockande.
Skulle du fråga mig när jag trivs som bäst skulle du få svaret ”jag vet inte”
Dagen skrämmer mig inte, det är nattens mörka, dystra våld mot dagen som gör det. Natten är däremot min fristad. Jag kan koppla av och låta tankarna flöda, som nu. Då dagen nalkas försvinner jag in i mitt skal för att samla krafter tills mörkret återigen anfaller mig.
Jag trivs på natten, men mörkret skrämmer livet ur mig. Speciellt när jag är ensam. Det kanske inte är mörkret, det kanske är min bittra ensamhet som får mig att falla in i glömska och tvivel angående livet. Att bli rädd för att ta mig igenom ännu en dag.
Lever jag?
Jag är känslokall och ser gärna människor hålla mig hårt medan jag sakta sliter mig loss. Jag njuter av känslan då jag känner mig älskad, men att älska är en hemsk tanke som gärna får försvinna.
Jag lever. Jag känner.
Jag avskyr tanken på att såra människor med flit då de kämpar med att hålla den sista lågan av min närhet i liv medan jag backar långt därifrån. Jag hatar att vara älskad när jag vet att jag aldrig kommer kunna älska tillbaka. Aldrig någonsin.
Jag är feg. En ynklig stackare som lever på andras känslor, och sakta rasar inombords.
© Emmi 2010
Jag måste erkänna att jag saknar mina gamla sovvanor; natten ter sig annorlunda och mer fridfull än dagens sträva och dystra framrusning
Skriven en tidig oktobermorgon 2009
Novell, den kunde blivit mycket bättre, men aja.. Namn är ingenting, jag har bytt ut det som var från början!
En verklighetsflykt
ett kapitel ur mitt liv, en flickas drömmar
Många skulle tycka att det var en helt vanlig matematiklektion. Men just denna lektion kunde jag inte slita min blick från fönstret. Utanför föll snöflingorna sakta ner från ovan, tyst och försiktigt som om ingenting kunde störa dess melodi. Då, mitt från ingenstans anföll drömvärlden mitt sinne, jag tackade inte nej till verklighetsflykten utan lät mitt undermedvetna ta över mina sinnen.
Jag såg vackra, somriga miljöer, platser jag någon gång hade sett, fast som i en dröm för länge sedan. Jag for fram i ett vimmel av bilder och ljud. Jag släppte med ens alla siffror som blivit mitt okunniga hav, havet där allt jag inte förstått mig på hamnat, likaså människor och minnen.
Mitt på en oändlig väg stod David, en grabb jag aldrig riktigt slutat hoppas på. Han log mot mig då jag långsamt gick emot honom, han sträckte ut sina armar och omfamnade mig. Hans närhet fick mig att rysa, hårstråna reste sig, även i verkligheten.
Vi gick mot någonting enormt, det såg ut som en byggnad. Ack så lätt det var att från ingenstans tänka fram nya saker, och en ny miljö. Allting hade plötsligt blivit grått och disigt, det såg dystert ut så jag tänkte mig en varm somrig dag, ett torg där människor sprang som galna för att dofta och provsmaka från de olika marknadsstånden, och vips så fanns det där.
Jag och David gick rakt igenom torgets mittpunkt, i centrum av folkvimlet. Förbi oss sprang skrattande barn, kraftiga damer i vida kjolar och ståtliga män i uniform. Jag anade att vi hade hamnat mitt i London, där ett krig nyligen tagit slut.
Jag bar en vacker klänning i ljusrosa ton med välgjorda korkskruvar i håret och en stor fin blomma bakom örat. David hade en skräddarsydd skjorta och en kavaj med flera olika medaljer på vänstra bröstet. På huvudet bar han en mössa, likt soldaternas men ack så mycket ståtligare. Han såg ut att vara en general av det finaste slaget.
Tonårsflickor i de gladaste och vackraste dresser jag någonsin skådat bjöd på vackra toner och utsökta bakelser med egenpressad juice till mig och nyjäst öl till David. Han höll mig tätt intill sig när vi närmade oss byggnaden. Innan han öppnade dörren vände han sig mot mig, böjde sig lite ner, kysste mig på kinden och viskade ”jag har saknat dig” Jag log mot honom. Det kunde inte bli bättre.
När vi kom in i byggnaden stod där en man i en lång vit, lila dräkt med ryggen emot oss. Det var en kyrka vi befann oss i. Londons största, mest omtalade kyrka. David förde mig fram till altaret och plötsligt var kyrkan full av bekanta ansikten, en del grät av lycka, en del av sorg i vetskap om att deras män omkommit i kriget. Kanske blev de påminda om deras egen lycka då de själva stod där med sin själsfrände och blev man och hustru. Kanske påmindes de av den dystra dag då de satt på raden längst fram medan prästen bad och tillsammans med herrskapet tog farväl av soldaten.
Jag släppte tankarna runt omkring och fäste min blick på mannen bredvid mig då jag hörde honom fast och bestämt säga ja. Då kom stunden då vi för första gången skulle kyssas som hustru och make. Den avgörande stunden som beslutade om det skulle vara förevigt.
En hög smäll väckte mig hastigt ur drömmen. Utanför fönstret föll snöflingorna sakta ner. Inga bevis på vart jag just hade varit fanns kvar. Jag var tillbaka i klassrummet, i min dystra verklighet där kärlek inte existerar.
Emelie Carlsson 2010
