Ni kan kalla mig Emmi

Snart 9 månader tillsammans med min fina pojkvän, helt och fullt 1 år och 3 månader. Det finns verkligen inga ord som kan beskriva mina känslor, de är så otroligt starka och för varje dag som går växer de sig starkare.
Han är mer än bara min pojkvän, han är min bästa vän, min andra halva, mitt liv. Trots att vi levt under samma tak under hela den här tiden har vi lika mycket att prata om och skratta åt. Vi växer med varandra, lär oss förstå varandras uttryck mer och mer. Han behöver bara slänga en blick för att veta om jag är glad eller ledsen, har ont eller mår bra.
Jag kommer alltid att uppskatta varenda minut han ger mig, varenda sekund jag får vara i hans närhet. Trots bråk och tjaffs som kan uppstå så vet jag att det är då vi kommer varandra närmre, lär känna ytterligare en liten del av varandra, därför är även dessa stunder betydelsefulla, viktiga på något vis.
Jag vet att vi inte bråkat för sista gången, men jag vet även att vi har en lång resa kvar tillsammans och för det är jag så himla tacksam för jag vill inte tänka mig ett liv utan min älskade Alexander. ♥