Det är inte rättvist
Jag har låst in allt jag känner, levt som i en bubbla, i mitt tempel. Jag har försökt att inte tänka på det, försökt att undvika ensamheten. För så fort jag inser att det bara är jag och dessa fyra väggar så kommer allt över mig, och det är så skrämmande hur allt kan bli så påtagligt och verkligt i den sekunden.
Att välja ut begravningsblommorna, texten till kortet och behöva inse att det är över, att han är borta gjorde så fruktansvärt ont. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Och att på det behöva förbereda sig på att livet börjar imorgon, att jag kommer bli tvungen att hantera vardagen igen gör mig panikslagen. Jag vet inte om jag är redo för det.
Robins sista ord i telefonen senast vi pratade, "Emmi, jag saknar dig", ekar i mitt huvud. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär. Det var inte långt innan han försvann som vi pratade, grät tillsammans och peppade varandra till hur bra saker skulle lösa sig för oss båda. Vi peppade varandra på exakt det sättet som vi gjort under alla år. Det gör så ont, det här är inte rättvist. Han ska vara här, och det ska vara en självklarhet att springa på honom då och då. Han skulle aldrig försvinna. Aldrig.
170105, vila i frid älskade Robin Sandgren ♥
Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Du fattas mig, vem ska jag nu finna trygghet hos?
Jag har slagit så hårt på mig själv sedan jag fick beskedet om att du inte finns hos oss längre.
Jag har varit arg, ledsen och helt förtvivlad. Gråtit, skrikit och slagit.
Mina ögon har varit så svullna att de knappt gått att öppna, men samtidigt så grusiga att jag inte kunnat stänga dem. Jag har velat riva ut allt som har gjort ont i mig, och jag har önskat mig själv bort bara för att få en sista kram av dig.
Jag har drömt så mycket mardrömmar när jag väl lyckats somna att jag vaknat lika fort. Jag har anklagat mig själv oräkneligt mycket och hela tiden tänkt "tänk om.." och ångrat så mycket småsaker.
Ja, nog gör det ont minsann. Just nu är jag helt tom på allt- känslorna har liksom försvunnit och det mesta i mig är som inlagda kortkommandon så som: gå upp, le, skratta, svara ja eller nej, nicka och håll med. Det är kanske min kropps egna självförsvar nu när den är alldeles för mör för att gråta mer. Den har nog suddat ut mina minnen för att de är för påtagliga just nu, och jag måste kanske skyddas mot ytterligare smärta.
Tacka gudarna för att fina människor inte låtit mig vara om ens för en timme. Visst, jag har önskat att alla ska ge fan i mig, låta mig vara ifred med mina tankar och mitt mörker. Men jag vet att utan dessa människor så skulle jag fastna här, och det vill jag inte.
Jag vill, om ett tag, kunna vakna på morgonen utan att redan då förbanna dagen.
Jag vill, om ett tag, kunna minnas Robin och bara le.
Jag vill, om ett tag, kunna tänka att jag ska leva åt honom.
För så snart som jag är redo så ska jag resa mig upp och kriga mig igenom livet för att få ut så mycket som jag bara kan av det.
Sedan, när min dag är kommen, då ska jag berätta om livet för dig älskade, fina du. Jag ska berätta om exakt allt värt att berätta om, och vi ska ligga raklånga bredvid varandra och skratta och gråta ihop precis som vi gjorde tillsammans i det här livet.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, och jag kommer aldrig sluta sakna dig.
Jag ska berätta om dig med stolthet och kärlek, och förhoppningsvis så gör det mindre ont då. Jag älskar dig, det vet du. Det vet du att jag alltid har gjort.
Jag har varit arg, ledsen och helt förtvivlad. Gråtit, skrikit och slagit.
Mina ögon har varit så svullna att de knappt gått att öppna, men samtidigt så grusiga att jag inte kunnat stänga dem. Jag har velat riva ut allt som har gjort ont i mig, och jag har önskat mig själv bort bara för att få en sista kram av dig.
Jag har drömt så mycket mardrömmar när jag väl lyckats somna att jag vaknat lika fort. Jag har anklagat mig själv oräkneligt mycket och hela tiden tänkt "tänk om.." och ångrat så mycket småsaker.
Ja, nog gör det ont minsann. Just nu är jag helt tom på allt- känslorna har liksom försvunnit och det mesta i mig är som inlagda kortkommandon så som: gå upp, le, skratta, svara ja eller nej, nicka och håll med. Det är kanske min kropps egna självförsvar nu när den är alldeles för mör för att gråta mer. Den har nog suddat ut mina minnen för att de är för påtagliga just nu, och jag måste kanske skyddas mot ytterligare smärta.
Tacka gudarna för att fina människor inte låtit mig vara om ens för en timme. Visst, jag har önskat att alla ska ge fan i mig, låta mig vara ifred med mina tankar och mitt mörker. Men jag vet att utan dessa människor så skulle jag fastna här, och det vill jag inte.
Jag vill, om ett tag, kunna vakna på morgonen utan att redan då förbanna dagen.
Jag vill, om ett tag, kunna minnas Robin och bara le.
Jag vill, om ett tag, kunna tänka att jag ska leva åt honom.
För så snart som jag är redo så ska jag resa mig upp och kriga mig igenom livet för att få ut så mycket som jag bara kan av det.
Sedan, när min dag är kommen, då ska jag berätta om livet för dig älskade, fina du. Jag ska berätta om exakt allt värt att berätta om, och vi ska ligga raklånga bredvid varandra och skratta och gråta ihop precis som vi gjorde tillsammans i det här livet.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, och jag kommer aldrig sluta sakna dig.
Jag ska berätta om dig med stolthet och kärlek, och förhoppningsvis så gör det mindre ont då. Jag älskar dig, det vet du. Det vet du att jag alltid har gjort.
