Låt oss prata om ångest
Ni som följt mig här, eller som känner mig, vet att jag sedan många år har lidit av depression, ångest och sömnproblem. Jag medicinerade ångesten och sömnproblemen innan Millie föddes och gick hos en psykolog för att prata och reda ut varför jag blivit sjuk.
När jag fick reda på att jag väntade Millie slutade jag med medicinerna direkt och självläkte eftersom jag hade ett levande lyckopiller i min mage. De första månaderna när Millie hade fötts fortsatte hon att vara mitt levande lyckopiller men pga den dåliga relationen jag var i då kom min depression och ångest tillbaka. Jag fick dessutom en ätstörning och mådde helt enkelt kasst.
Då jag valde att lämna min dåvarande relation blev jag starkare i mig själv men ångesten har alltid stannat kvar och utvecklat flera typer av ångest- prestationsångest och panikångest.
Ungefär i mitten/mot slutet av 2014 gick jag in i mig själv vilket pågick under en längre period och slutade med att jag gick in i väggen. Jag försökte fly från detta genom att boka en sista minuten- resa vilket hjälpte för stunden. Men när jag väl kom hem kraschade jag totalt och min kropp sa ifrån vilket resulterade i att jag hamnade på sjukhus.
Ungefär i mitten/mot slutet av 2014 gick jag in i mig själv vilket pågick under en längre period och slutade med att jag gick in i väggen. Jag försökte fly från detta genom att boka en sista minuten- resa vilket hjälpte för stunden. Men när jag väl kom hem kraschade jag totalt och min kropp sa ifrån vilket resulterade i att jag hamnade på sjukhus.
Jag ville inte erkänna då att jag gick in i väggen, eller att jag grottade ner mig i mig själv, utan det kom ifatt mig i början av 2015 då jag valde att försöka ta tag i mig själv och må bra. Jag mådde bättre, men jag blev aldrig riktigt frisk. Jag rensade bort allt som drog ner mig och fokuserade på det som gör mig lycklig- min dotter. Vilket fungerar självklart. Ingenting har någonsin haft med henne att göra, utan min ångest och min depression har berott på saker som jag har haft runt mig.
Jag har aldrig visat Millie att jag inte mår helt hundra. Min ångest gnager inuti mig och det är nog ingen i min närmsta omgivning som någonsin skulle kunnat ana att jag faktiskt lider av grov ångest om jag inte hade berättat det. Jag är alltid glad, framåt och full av energi, för jag har alltid velat dölja hur dåligt jag faktiskt har mått. Jag har helt enkelt aldrig velat visa mig "svag".
Slutet av 2015 och fram till nu har varit väldigt intensivt, jag har varit väldigt nära att gå in i väggen igen men eftersom jag kände vad som höll på att hända så kunde jag själv förhindra det. Jag försöker fortfarande, idag, att förhindra det.
Det är rätt mycket runt mig, som ni kanske vet efter tidigare inlägg, som förvärrar min ångest men jag försöker varje dag att tacklas med den och jag har äntligen lärt mig att prata om den. Om jag har en riktigt kass dag så berättar jag det eftersom det då inte gör någonting att jag kanske inte är lika glad som jag annars är.
Det är rätt mycket runt mig, som ni kanske vet efter tidigare inlägg, som förvärrar min ångest men jag försöker varje dag att tacklas med den och jag har äntligen lärt mig att prata om den. Om jag har en riktigt kass dag så berättar jag det eftersom det då inte gör någonting att jag kanske inte är lika glad som jag annars är.
Sen är det ju så att ångest syns inte på utsidan av en människa. Jag har aldrig visat någon att jag tagit åt mig av någonting den sagt eller gjort, utan det kommer över mig när jag är ensam istället. Oftast då på kvällarna, vilket ibland gör att sömnen blir påverkad. Jag tänker, ältar och fokuserar på allt negativt i min ensamhet och ibland rinner det över och det är då jag kan ha ett par riktigt usla dagar, men så fort jag har haft det så blir det mildare och jag kan återigen fylla bägaren och så fortsätter det. Men det syns inte, för ångest är en osynlig sjukdom som tyvärr är väldigt vanlig.
Så tänk på det innan du dömer någon, du vet aldrig vad en person tacklas med under ytan eller vilka demoner en person fightas med varje dag inombords.
Att vara ung mamma med prestationsångest
Vet ni vad jag ständigt går runt och bär på? Prestationsångest och ångest överlag.
När jag gör någonting vill jag alltid vara bäst på det, det spelar ingen roll vad det är. Om det så är arbete, skola, spel, eller som det jag faktiskt tänkte ta upp; att vara mamma.
Jag fick Millie rätt ungt och det har givetvis funnits fördomar och negativ kritik sedan start. Jag är ung och det gör mig automatiskt till en lite sämre mamma. Eller iallafall i "vuxna" människors ögon. Det finns en lite större press på unga föräldrar för samhället är så pass förberett på att vi ska misslyckas.
Därför bär jag på ständig prestationsångest. Kanske är jag inte en bra mamma.
Därför bär jag på ständig prestationsångest. Kanske är jag inte en bra mamma.
Jag har inte läst en enda bok om att bli eller vara förälder, inte gått någon kurs eller haft någon nära till mig som väntade barn samtidigt. Jag har faktiskt inte haft en tanke på att läsa på hur det är att ha barn, för i min värld är alla barn olika. Varje barn är en egen individ och mycket speglas av hur man själv är som förälder.
Jag lyssnade inte på barnmorskorna som sa att man skulle väcka sitt barn för att äta, för jag ansåg, och anser fortfarande, att ett barn behöver sömnen minst lika mycket. Barn vaknar om de är hungriga.
Jag tycker heller inte att man ska behöva gå in som en helt annan person mot sitt barn bara för att vara en mogen förälder. Jag behöver inte prata pedagogiskt med Millie dygnet runt för att hon ska bli en bra individ. Hon förstår precis lika mycket och växer precis lika mycket av att jag är mig själv. Så jag pratar med henne som jag pratar med alla andra för det är så hon kommer prata sen med. (nej, inte svordomar, grövre skämt osv, missförstå mig rätt)
Jag tycker heller inte att man ska behöva gå in som en helt annan person mot sitt barn bara för att vara en mogen förälder. Jag behöver inte prata pedagogiskt med Millie dygnet runt för att hon ska bli en bra individ. Hon förstår precis lika mycket och växer precis lika mycket av att jag är mig själv. Så jag pratar med henne som jag pratar med alla andra för det är så hon kommer prata sen med. (nej, inte svordomar, grövre skämt osv, missförstå mig rätt)
Jag leker inte med Millie varje vaken stund, jag stannar inte i varenda park vi ser och jag går inte ofta till skogen. Vi bråkar och vi skrattar. Ibland tycker Millie att jag inte fattar ett dyft och ibland tycker jag detsamma. Ibland tycker Millie att jag är världens tråkigaste och elakaste och då får hon tycka det helt enkelt. Vi är bästa vänner efter några minuter ändå. Jag köper inte halva leksaksbutiken bara för att utan anser att Millie får det hon behöver. Hon tycker ändå att en ny leksak bara är rolig de första tio minuterna innan hon återgår till sina favoritsaker.
Men sen på kvällen kommer ångesten, när jag ser att en annan förälder varit i skogen hela dagen och vi bara suttit hemma, eller när ett barn har fått fem nya leksaker och Millie grät för att hon inte ens fick en. Eller när vi har bråkat halva kvällen, eller när jag vet att jag varit jättetråkig. Eller när Millie varit på dagis hela dagen och bara hann vara vaken med mig en timme. Det är så grov ångest att jag ibland kan gråta hur länge som helst.
Vissa månader behöver jag vrida och vända på varenda krona för att få det att gå ihop, medan andra månader är hur bra som helst. Men vi har aldrig råd med ett årskort på Kolmården, eller ett säsongskort på Centralbadet. Vi har inte råd att resa utomlands eller åka iväg varje helg. Men jag har råd med en sak, och det har jag råd med varje dag, kärlek. Och för mig är det viktigare än pengar och utflykter. Men så kommer den där prestationsångesten, för jag vill vara den bästa föräldern. Jag vill vara den där mamman som alltid är glad, leker med Millie hela tiden och som kan köpa allt hon pekar på. Jag vill ha några extra timmar på dygnet för att ge Millie ännu mer uppmärksamhet.
Fast helst av allt vill jag bara att Millie en dag ska titta på mig och tänka att hennes mamma faktiskt var rätt bra ändå.
Att vara ensamstående
Vet ni vad jag får otroligt mycket positiv feedback på? Att vara ensamstående mamma.
Jag har aldrig riktigt fått någon hjälp med Millie. Redan från första stund så var hon mitt huvudansvar, hon var med mig i princip överallt och det var jag som gick upp om nätterna, lagade all mat, lärde henne saker osv.
Så i snart fyra år så har det alltid varit bara jag. Jag och Millie. Det är klart att det är tufft ibland, att jag vill dra täcket över huvudet och bara skrika nej till allt. Men det fungerar ju inte riktigt så. Man biter ihop, för ingen kommer avlasta dig just där och då ändå. När Millie vaknar, eller under alla år, vaknat och varit ledsen på natten så är det ingen som har sagt att jag ska sova vidare för att den tar det, för det har bara varit jag. (Jo, när Ronja eller Robin sov över hände det faktiskt) När Millie grät flera dygn i streck så var det jag som satt där på golvet och höll hennes hand, sjöng och försökte lugna henne även fast jag själv knappt kunde hålla ögonen öppna den sista natten. Men jag visste ju att jag inte hade något val för det var ingen där med mig som sa att den kunde sitta där nu.
Och eftersom det har varit mitt ansvar, min vardag så ser jag ingenting speciellt med det. Det är så mitt liv är, och jag vet ju faktiskt ingenting annat. Jag vet inte hur det är att vara två om Millie. Så när folk säger att det är tufft gjort, att det är starkt eller inte förstår hur jag orkar så förstår jag inte det. För detta är mitt liv. Mitt liv består av mig och Millie och det är min uppgift att se till så att hon har det bra.
Att vara förälder är ett heltidsjobb med så många olika yrkesroller. Man är allt på samma gång och man är ständigt alert på att vad som helst kan hända. Vissa dagar måste man gå upp 5, vissa dagar får man sova till 11. Vissa nätter sover du inte alls, andra nätter sover du ostört. Men man vet aldrig, och det är det charmiga i det hela, att ingen dag är den andra lik.
Det är såklart jobbigt och slitsamt, men jäklar vad roligt det är. Dagarna bjuder på så mycket skratt, så mycket positiva saker men även blod, svett och tårar. Fina komplimanger, bråk och tjat. Det gäller bara att hitta en balans i livet, försöka att inte anpassa sig så mycket efter vad alla andra tycker, inte lyssna på alla moralmorsor och ha sina egna gränser och regler. För vet ni, ingen är en bättre mamma än jag till mitt barn.
Emmi talar ut!
Såhär under juletid talas det aldrig ont om någonting, därför drar vi igång ett inlägg så ni förstår hur mycket allt förändras på skrämmande kort tid.
När jag växte upp bestod vardagarna av att vara hemma till klockan sex för att hinna se Bolibompa innan det var läggdags, på helgerna var jag inte ute och rände, jag satt istället framför tv:n där ett nytt avsnitt av Wild Kids visades.
Sommarkvällarna var skälet till att kasta strumporna åt fanders och hoppa runt i gyttja tills mamma ropade att det var dags för hemmagjord kräm och glass i massor.
När vintern kom bärandes med snö och kyla klädde man sig varmt och tog pulkan med sig för att likt varje dag leka med sina vänner i snön. Blev man förkyld var man ute lite extra trots att mamma sa ifrån.
På december mornarna satt man bänkad framför SVT1 som varje år visade en ny spännande julkalender.
Den 23:e december var natten då inte en unge kunde somna, man låg i sängen och väntade på att tomten skulle äta upp gröten som var placerad utanför dörren och smyga in med julklapparna under den härligt doftande granen. Höjdpunkten på julafton var givetvis alla dessa stora, hårda paket som var inslagna med fint tomtepapper. Det mest glädjeförstörande var kuvertet med pengar och de mjuka klapparna innehållande ännu en jumper att lägga i lådan.
Varje år var densamma, och idag kan jag inte sluta tänka på de gamla tiderna då pengar inte var allt, kärlek bar med sig killbaciller och den värsta smärtan var när man ramlade och skrapade upp sitt knä.
Hur kommer framtiden se ut om det bara på några år har gått från detta till bortskämda snorungar som trotsar sina föräldrar och dricker sig fulla och somnar hos en främmande man där de inte har oskulden kvar när de vaknar?
Emmi talar ut!
Är det bara jag som tycker att kraven på tjejer syns och hörs mer än kraven på killar?
Alla dessa krav man hör och ser varje dag. De finns överallt och det är förfärligt!
Att tjejer ska vara pinnsmala, väga som en fjäder och måste använda smink är väl det som hörs mest. Speciellt det med att tjejer ska vara pinnsmala. Det är helt fel. Alla människor är vackra och man ska inte vara ytlig.
Många unga tjejer tar åt sig av samhällets åsikter och svälter sig själva, begår självmord osv. Ändå fortsätter man skriva i tidningarna att antalet av dessa fall ökar och att ingen vet varför. Det är ju tidningar, reklamer, modeller och kändisar som leder unga människor till detta, ändå undrar dem vad detta beror på. Ta reklamer som exempel. Översminkade, pinnsmala människor överallt. (tycker jag) Detta är inte OK! Måste man vara pinnsmal för att vara vacker? Varför kan man inte vara naturlig någon gång? När såg man en tjej med lite mer kött på kroppen vara modell? Jag tycker att alla är vackra på sitt sätt. Dock sjunker värdet på människor som endast pratar om utseendet. Det är faktiskt insidan som räknas. Vem vill ha en partner som har det där utseendet som tusentals skulle döda för att få, om den personen var helt dum i huvudet? En person som saknar vett och personlighet är ingenting att ha, enligt mig. Insidan ger utsidan en chans. Jag tycker att alldeles för få människor ger insidan en chans över huvud taget i dagens samhälle. Allting handlar om krav. Lägg av innan ni utrotar vackra människor och skapar en värld full av idioter. 
Är detta kroppen man måste ha för att vara vacker..?
Detta kallar jag folkmord.
Tänk så vacker hon kunde varit med lite mer kött på kroppen..
Vad lever vi i för värld egentligen...?
Emmi talar ut!
Hur många av mina kvinnliga läsare vill bli gravida?
Hur många av mina manliga läsare vill bli pappor?
Av de som är i min ålder är det nog ganska få. Ändå får man ofta höra av killar "jag kan inte använda kondom, min är för stor så den glider bara av" och sedan ett skratt därpå. Jag tror faktiskt inte att alla kondomer som finns nu för tiden glider av. Det finns nog någon sort som passar just dig. Men många i dagens ungdom tänker inte på att använda kondom och detta leder till att det är tjejens ansvar att använda något slag av preventivmedel.
Detta tycker jag är helt fel faktiskt. Det ska vara bådas ansvar. Vill inte ni tjejer använda kondom, okej, men vill ni bli gravida? Många säger nog nej på den frågan. Och ni killar som inte ens har en tanke på kondom, vill ni bli pappor? Även där är det nog ett klart nej. Och hur många av killarna i min ålder klarar av pressen på att bli pappa? Många sticker eftersom det blir ett för stort ansvar helt plötsligt och då står den höggravida tjejen där med ett liv som är helt förstört. Det är faktiskt så. Hur otroligt det än är med en bebis, att skapa ett nytt liv, så medför det så himla många konsekvenser när man är ung. Eftersom de flesta inte har jobb så får man leva på socialbidrag, man måste hoppa av skolan och man kan helt plötsligt inte göra allt man gjorde för nio månader sedan. Man står där ensam (om man har otur att träffa den där ansvarslösa och fega killen alltså), självklart har nog de flesta familj och vänner som stöttar men det räcker inte alltid. Jag själv vill ha barn när jag har fast jobb och stadig ekonomi samt en pojkvän som jag vill leva med resten av mitt liv och som jag delar lägenhet/hus med. Vill man inte hellre ha det så än att bo hemma hos mamma och pappa utan ekonomi och pappan till barnet?
Det är rätt så respektlöst mot tjejer att ni killar inte vill använda kondom för att ni (i många lägen) hellre håller er till erat skryt om att ni har en så stor snopp som inte platsar i en kondom. Well, tjejer som inte heller vill använda kondom, skaffa preventivmedel!
Kondomer skyddar ju även mot könssjukdomar, och hur kan ni vara så säkra på att den ni har sex med inte har en könssjukdom? I många fall vet man inte om att man har det vet ni. Så om ni är osäkra och dessutom inte tar p-piller eller något av alla andra preventivmedel som finns, på med kondomen så slipper ni detta!
Det var allt från mig, nu ska jag sova, god natt!
Hur många av mina manliga läsare vill bli pappor?
Av de som är i min ålder är det nog ganska få. Ändå får man ofta höra av killar "jag kan inte använda kondom, min är för stor så den glider bara av" och sedan ett skratt därpå. Jag tror faktiskt inte att alla kondomer som finns nu för tiden glider av. Det finns nog någon sort som passar just dig. Men många i dagens ungdom tänker inte på att använda kondom och detta leder till att det är tjejens ansvar att använda något slag av preventivmedel.
Detta tycker jag är helt fel faktiskt. Det ska vara bådas ansvar. Vill inte ni tjejer använda kondom, okej, men vill ni bli gravida? Många säger nog nej på den frågan. Och ni killar som inte ens har en tanke på kondom, vill ni bli pappor? Även där är det nog ett klart nej. Och hur många av killarna i min ålder klarar av pressen på att bli pappa? Många sticker eftersom det blir ett för stort ansvar helt plötsligt och då står den höggravida tjejen där med ett liv som är helt förstört. Det är faktiskt så. Hur otroligt det än är med en bebis, att skapa ett nytt liv, så medför det så himla många konsekvenser när man är ung. Eftersom de flesta inte har jobb så får man leva på socialbidrag, man måste hoppa av skolan och man kan helt plötsligt inte göra allt man gjorde för nio månader sedan. Man står där ensam (om man har otur att träffa den där ansvarslösa och fega killen alltså), självklart har nog de flesta familj och vänner som stöttar men det räcker inte alltid. Jag själv vill ha barn när jag har fast jobb och stadig ekonomi samt en pojkvän som jag vill leva med resten av mitt liv och som jag delar lägenhet/hus med. Vill man inte hellre ha det så än att bo hemma hos mamma och pappa utan ekonomi och pappan till barnet?
Det är rätt så respektlöst mot tjejer att ni killar inte vill använda kondom för att ni (i många lägen) hellre håller er till erat skryt om att ni har en så stor snopp som inte platsar i en kondom. Well, tjejer som inte heller vill använda kondom, skaffa preventivmedel!
Kondomer skyddar ju även mot könssjukdomar, och hur kan ni vara så säkra på att den ni har sex med inte har en könssjukdom? I många fall vet man inte om att man har det vet ni. Så om ni är osäkra och dessutom inte tar p-piller eller något av alla andra preventivmedel som finns, på med kondomen så slipper ni detta!
Det var allt från mig, nu ska jag sova, god natt!
Emmi talar ut!
Jag verkligen diggar folk som kan stå emot grupptryck! Ja, det gör jag verkligen. Man får ofta höra "Kom igen, ta ett bloss! Ta en öl, var inte så j*vla färsk nu! Drick mera j*vla pussy! Var inte så tråkig, häng med ut och tjäna lite pengar nu. Sno sprit, annars behöver du inte komma hit. Du måste ju testa allt, häng med och rök lite!" Många kan inte säga nej och vart leder det? Man fastnar i det och hamnar med fel kompisar. Man förändras och det leder endast till problem. Det är inte farligt att säga nej, du blir inte hatad för det. Du kommer inte förlora dina vänner. Så som dem beter sig är inte rätt men oftast handlar det om att dem vill ha en stor plats och mycket uppmärksamhet, dem vill vara lite tuffare och spelar oftast en annan person som dem kan hålla fast vid och så glömmer dem bort hur man har kul utan alkohol och droger. Jag vet folk som faktiskt håller på med droger och jag blir lika ledsen varje gång jag hör det. De människorna som i vanliga fall är underbara blir helt borta och ser bara det som en ljuspunkt i livet. Men hur mycket förlorar man för att drogerna är så viktiga? Jo, man förlorar i många fall sina vänner och hamnar i fel kompiskrets. Dessutom är det svindyrt så pengarna försvinner ju direkt och det leder till att man lånar höga summor pengar som aldrig kommer tillbaka till ägaren och du hamnar i en jobbig sits. Du blir stämplad för livet om du någon gång blir tagen av polis, soc osv. det vill säga att du alltid kommer höra av dem och det drabbar inte bara dig, utan alla personer i din omgivning och du sårar många. Du skadar din kropp med både alkohol, cigaretter och droger.
Det är faktiskt vanligt att människor som lever under kompistryck hamnar i det här, du kan aldrig säga nej och det blir en vana att göra som kompisarna säger åt dig. Stå på dig lite mer så ska du se att livet blir mycket enklare. Lev med dina egna mål och tankar. Bara din röst räknas och jag vet att ni kan stå emot det här jobbiga grupptrycket!
Det är faktiskt vanligt att människor som lever under kompistryck hamnar i det här, du kan aldrig säga nej och det blir en vana att göra som kompisarna säger åt dig. Stå på dig lite mer så ska du se att livet blir mycket enklare. Lev med dina egna mål och tankar. Bara din röst räknas och jag vet att ni kan stå emot det här jobbiga grupptrycket!
Emmi talar ut!
Jag diggar tjejer som har anorexi och lyckas ta sig ur det. Jag själv tycker att det är snyggt när revbenen syns men hur många killar tycker det egentligen? Jag har faktiskt pratat med några killar om det och dem tycker bara att det är äckligt. Vad har då killar för krav på tjejer? - Fin kropp tycker dem om. Jaha tänker man då och många slutar äta i hopp om den perfekta kroppen men icke, det leder till anorexi och på nolltid står du där med revben som sticker ut, inga bröst kvar och orkar inte ens gå upp från sängen. Sluta inte äta. Ät nyttigt istället och dissa utemat så som McDonalds, pizza osv. Ät en vanlig husmanskost, frukost och allt det där och det är inte skadligt att någon gång ta den där godisbiten. Jag menar come on, du lever en gång, vill du vara sjuk den gången? Dödligt sjuk bara för att du tror att killarna inte vill ha dig som du är. Många killar är faktiskt inte så ytliga, (alla har vi fantasier om hur snygg man kan bli, man menar inte att MAN måste se ut så, right?) Dem bryr sig inte om du inte har dem där gigantiska brösten, vältränade kroppen och den gyllenbruna färgen på kroppen. Du kan vara dig själv och så länge du är det så är du uppskattad av både tjejer och killar. Visst är det hur snyggt som helst att vara brun och smal men det är inget krav. Dessutom kan du gå utan smink, ingen kommer klaga även fast du tror det. Jag själv kan knappt visa mig utan smink och ofixat hår men jag tycker verkligen att det är super gulligt när tjejer vågar ha det så och skiter i om någon nu skulle bry sig. Det är faktiskt bara man själv som tänker på det och ju mer du tänker på det desto mer märks det hur obekväm du är med dig själv i den stunden. Skit i det säger jag, var dig själv och våga visa det. Vill du verkligen bli smal, sluta inte äta. Ät ordentligen och träna dig till den kroppen, ge det lite tid så kommer du att märka hur fort det går. Bara man orkar ta tag i det och det har jag bestämt mig för att göra nu. Imorgon är det träning och den här veckan har jag sagt hej då till utemat liksom chips och sådär. Och jag har alltid gillat exotiskt godis som nötter och sådant, mycket godare än vanligt godis. Så nu ska jag ta tag i mig själv. Och sola står också på listan eftersom sommaren inte gav så mycket färg som man hade hoppats på. Skit sommar och snart är det vinter. Passa på att träna då istället för att trösta dig med godis och liknande. Vad är skönare än att känna att man har gjort någonting nyttigt? Efter ett träningspass är du stolt och kan gå hem och koppla av och planera nästa träning ordentligt.
Emmi diggar:
• Mjukisdress: Så otroligt skönt och det finns faktiskt många snygga nu, på både Cubus och Bik Bok. Passar perfekt i vinterkylan.
• Förra årets vinterskor: Dem där skorna som ser ut som tofflor, med ull i. Otroligt sköna och så himla snygga!
• Exotiskt godis: Nötter, yoghurtdoppade nötter och allt vad det nu finns. Galet gott och bra mycket nyttigare än lösvikt godiset två hyllor bort.
Emmi dissar:
• Klackskor mitt i vintern, barfota dessutom. Nej inte snyggt och inte skönt när det är -15°C.
• Vintern: Jag verkligen avskyr vinterkylan. Snö och blask. Det är ruggigt när man är ute. Mysigt om man är inne och har kurat ihop sig under täcket i soffan framför en bra film, laddat med varm choklad eller kanske pop corn till den.
• LapTops: Nej jag tycker mer om stationära datorer med plattskärm. Visst det är smidigt med en laptop som man kan ta med överallt men stationära, så mycket snyggare och bättre!
Pusss / Emmi :)))
