Ni kan kalla mig Emmi

..och det kommer kanske inte alltid va vi två

Jag förstår verkligen inte vem jag har varit den senaste tiden. Jag tappade bort mig själv i somras och har gjort misstag på misstag efter det. Nu ser jag det, och jag önskar att jag kunde få en ny chans att göra om allt från första stund. Olyckligtvis är livet inte en Hollywoodfilm så det är bara att lära sig leva med det och gå vidare. Saknaden och ensamheten gnager hål i mig. Ångest. Säkerligen hösten som påverkar en del. Jag fick chansen att träffa en så underbar människa, som jag spenderade så mycket tid med, men som jag bara kastade bort.

Det hade varit så fint att kunna ringa, ses eller åtminstone skriva ett litet "hej" utan att känna sig dum för att man inte får ett svar. Jag har försökt fånga uppmärksamheten ett flertal gånger utan reaktion. Från att vara sedd varje sekund till att inte existera. Nej, dra mig baklänges så orättvist livet är ibland. 

Idag hängde jag iallafall med min fina granne hela dagen. Gick en promenad, lagade mat, städade och bara var. Vi och barnen. Nu ser jag henne inte igen förrän nästa vecka, och tro mig, huset är så tomt och tyst utan henne.. Haha. 

Millie åkte till sin farfar ikväll och kommer hem igen på lördag kväll. Så min lägenhet är förvånansvärt tyst och tom den med..

På kvällskvisten kom en saknad, gammal vän hem till mig på kvällsfika. Det blev mycket prat om livet, det har hänt så mycket för oss båda och jag ser fram emot att ha henne kvar i mitt liv framöver. Becca och jag var så tighta förr, vilket man säkert kan se bakåt i arkivet till och med. Det här behövde jag. 

Så, dagen har varit bra. Lugn och fridfull. Laddar inför imorgon, upp tidigt och sen blir det lite alkohol på kvällen. Förhoppningsvis dans hela natten och bara leva lite. Glömma vardagslivet för en stund. Det kan nog bli bra. 

Hej. Jag behövde läsa detta. Jag känner verkligen igen mig själv i det du skriver. Jag hade en otroligt fin flickvän som verkligen gjorde allt för mig. Men jag var bara stressad och kände mig utbränd. Skyllde allt på henne och körde bara på. Sårade henne. Jag var utbränd men blundade för det. Nu 2 år senare så har jag verkligen förstått vilket tungt lass hon fick dra. Hon kan nog aldrig förlåta mig, jag tror aldrig att man utifrån kan förstå vad som händer då man hamnar i sånt här och verkligen tappa bort sig själv. Vägen tillbaka har varit lång och det är nu man inser vad man sagt och gjort mot sina medmänniskor/ Simon