Döda mig för just nu vet jag inte vad jag lever för
"Jag vet inte vad jag ska göra längre, en krypande känsla av panik. Att inte längre ha fötterna på jorden, utan falla handlöst ner. Ingen som tar emot mig, ingen att luta huvudet emot. En ständig oro. En saknad blandad med frustration.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen, hela jag vill fly för att inte gå sönder mer. Fullständigt krossad. En trasig själ med brustet hjärta.
Jag vet inte om jag vill fortsätta framåt, men inte heller om jag vill stå kvar. Tvingas se på hur allt glider ur mina händer, bryter ner mig till grunden.
Jag vet inte om jag orkar bygga upp mina murar längre, de bryts ner alldeles för enkelt.
Du bara stod där en dag, och hela mitt liv blev komplett. Du räddade mig och jag kastade bort det. Du satte hela min värld i lågor och kvar finns bara jag, grävandes i aska efter ett enda tecken på att vi har existerat.
Jag hatar mig själv för att jag lät mig falla. En äcklad känsla av att vara så lurad, så dum.
Jag vill skrika, gråta och skratta. För allt är så jävla simpelt. Jag är kär. Totalt jävla olyckligt kär."
Jag hade helt glömt bort att jag hade bloggen så jag har suttit på mina anteckningar och fått ur mig allt den senaste tiden.
Livet kan förändrad så himla fort. Från lycklig och nöjd med livet till att vilja fly från allt.
Mitt liv har verkligen varit kaotiskt den senaste tiden. Så för att hitta mig själv igen flyr jag från landet nästa vecka. En sista minuten helt ensam eller med sällskap. Det kvittar just nu. Varje dag är kämpig här, jag sover inte, äter inte, gråter inte, skrattar inte. Jag bara är. Som en zombie. Jag har inte ork att vara en bra mamma, ingen lust att vara en bra vän och absolut ingen glädje till att vara mig själv.
Vi får se hur det blir, ska försöka kika in här med lite gladare inlägg. Och nej, texten högst upp är absolut inte beskrivande av hela situationen just nu, bara en liten del som gjorde så allt rann över.
So i say i cant sleep because it's so very cold
Näst sista dagen är avklarad, bara en dag kvar innan jag, Emma och Axel beger oss mot Ikea. Äntligen får lite nytt flytta hem hos mig. Äntligen.
Dessa tre veckor har varit så intensiva att jag ett flertal gånger velat dra täcket över huvudet och bara gråta. Kroppen är orklös, och ingenting vill riktigt som jag vill. Men nu kan jag äntligen se ett slut på det hela. En dag kvar att ta ut den allra sista energin.
Ikväll ska vi tjejer unna oss en helkväll ute. Lite alkohol och en massa mys. Det känns lite som Bråvalla. Intensiva timmar på jobbet, ladda om och dra iväg. Jag önskar att jag kunde göra om det, nu med en gång. Stå längst fram på Kanye West, snubbla runt i lera och skratta tills magen gör ont. Åh.
När som helst kommer Emma knacka på min dörr, då ska vi gå en sväng till Hageby och hälsa på hennes svärmor.
Det kan nog bli en bra kväll det här.
På återseénde.
