I love it
Hej! Ligger i soffan efter en intensiv morgon. Larmet ringde vid åtta så det var bara att gå upp, göra frukost och dricka kaffe. Runt 10 gick jag och Rasmus mot gymmet och körde någon timme. Jag har inte kommit in i att vara bekväm med ett fullsatt gym än, men det kommer det med. Rasmus visade lite övningar och maskiner så det ska nog bli bra när jag blir mer säker på hur allt fungerar. 
Efter gymmet tog vi en långpromenad hem och förbi proteinexperten för att köpa en shaker.
Jag har tagit bort kolhydrater från maten nu, eller ja, det som består av mestadels socker så som pasta, bröd osv. Min kropp mår mycket bättre efter att bara ha kört i två/tre veckor och ändå fuskat med godis och någon red bull då och då.
Jag har dessutom fått massor av hjälp av en fd. topp-pt som guidar och tar hem smakprover på proteinpulver. Så idag ska jag snällt be honom pilla ihop ett träningsschema åt mig. Maten har han redan väglett mig igenom så det är jag säker på nu.
Jag känner verkligen att med hans och Rasmus hjälp så kommer det här bli så bra. Äntligen är motivationen här!
Ta mig dit, ta mig till dåtid
Den där känslan av att klicka med någon så pass bra att du önskar att tiden stannade för ett tag. Att lära känna någon på djupet, prata i flera timmar om värdsliga ting och skratta tills du ligger dubbelvikt. Känslan av att attraheras, inspireras och fascineras av en person så obeskrivligt mycket att du önskar att hen kunde prägla sig fast i ditt liv för alltid. Om så bara för en längre tid åtminstone.
Känslan av att behöva säga adjö, i vetskap om att det antagligen är sista gången du får röra vid hen.
Känslan av att i panik vandra runt i en cirkel, gråta hysteriskt och hålla inne skriket som fyller hela bröstkorgen, som att du när som helst spricker.
Till slut, den där känslan av att minnas, att tänka tillbaka och se hur patetiskt fint det var just då, just där. För just i den stunden så existerade bara ni två, musiken i bakgrunden och stjärnorna som tindrade så vackert ovanför er.
Du är mitt liv, om jag bara har timmar kvar
Jag är så fruktansvärt trött hela tiden, sover större delen av dagen och sover lika bra på natten. Ringde vårdcentralen och bad om att få ta blodprov för att kolla järnvärdet men eftersom jag inte är frisk efter Turkiet än så tror de att det kan vara ännu ett bakslag från min sjukdom så först vill de utreda klart det och komma fram till vad det är som fått mig så sjuk. Så den här veckan har bestått av läkarbesök mestadels. Men ännu har de inte hittat sjukdomen.
Känner att jag börjar få lite slängar av hypokondri av det här, googlar allt och självklart, som med allt du googlar, kommer cancer upp över hela skärmen. Så ja, i mitt huvud är det cancer. Eller ebola. Haha.. Låt mig bli frisk!
Emma är i Oskarshamn och jag har en tom helg så det är tyst och tråkigt hemma.
Lät Millie bestämma fredagsmys i affären igår vilket resulterade i glass, godis och läsk. Det är så gosigt nu när hon kan bestämma själv och är intresserad av film. Äntligen kan vi titta på Astrid Lindgrens filmer och Millie sitter still djupt fascinerad!
Pippi är favoriten. Det blir raseriutbrott om inte Pippi är på tvn, det ska vara flätor och Millie hoppar runt och ropar "Här kommer Pippi, här kommer Pippi"
Jag har med hjälp av Emma beslutat att göra om rum för rum i hemmet nu. Först ut är min extra hall som ska bli sminkrum. Det kommer bli så fint. Det ska gå i guld och vitt och kommer bli så fint! Därefter blir det köket som kommer gå i rött, vitt och svart. Längtar tills det är klart och man vill bjuda hem folk!
..och det kommer kanske inte alltid va vi två
Jag förstår verkligen inte vem jag har varit den senaste tiden. Jag tappade bort mig själv i somras och har gjort misstag på misstag efter det. Nu ser jag det, och jag önskar att jag kunde få en ny chans att göra om allt från första stund. Olyckligtvis är livet inte en Hollywoodfilm så det är bara att lära sig leva med det och gå vidare. Saknaden och ensamheten gnager hål i mig. Ångest. Säkerligen hösten som påverkar en del. Jag fick chansen att träffa en så underbar människa, som jag spenderade så mycket tid med, men som jag bara kastade bort.
Det hade varit så fint att kunna ringa, ses eller åtminstone skriva ett litet "hej" utan att känna sig dum för att man inte får ett svar. Jag har försökt fånga uppmärksamheten ett flertal gånger utan reaktion. Från att vara sedd varje sekund till att inte existera. Nej, dra mig baklänges så orättvist livet är ibland.
Idag hängde jag iallafall med min fina granne hela dagen. Gick en promenad, lagade mat, städade och bara var. Vi och barnen. Nu ser jag henne inte igen förrän nästa vecka, och tro mig, huset är så tomt och tyst utan henne.. Haha.
Millie åkte till sin farfar ikväll och kommer hem igen på lördag kväll. Så min lägenhet är förvånansvärt tyst och tom den med..
På kvällskvisten kom en saknad, gammal vän hem till mig på kvällsfika. Det blev mycket prat om livet, det har hänt så mycket för oss båda och jag ser fram emot att ha henne kvar i mitt liv framöver. Becca och jag var så tighta förr, vilket man säkert kan se bakåt i arkivet till och med. Det här behövde jag.
Så, dagen har varit bra. Lugn och fridfull. Laddar inför imorgon, upp tidigt och sen blir det lite alkohol på kvällen. Förhoppningsvis dans hela natten och bara leva lite. Glömma vardagslivet för en stund. Det kan nog bli bra.
Let us die young, or let us live forever
Jag ligger i sängen nu, nyduschad och sådär lagom trött. Vaknade halvt bakis imorse, trots att jag inte fick i mig mer än en halv grogg och två glas vin igår. Förmodligen börjar åldern kicka in nu, ha ha..
Thato och Stefan sov kvar hos mig igår, vi hade lite "förfest" hos mig, men vi kom aldrig härifrån.
Ikväll har Rasmus varit här, pratat om och skrattat åt livet, som vanligt. Världens bästa Rasmus. Strax efter att han gått hem blev det lite prat med Emma, Lisa och Manal innan disk och dusch kallade.
Nu blir det film att somna till innan larmet ringer vid åtta. Fullspäckad vecka, vilket betyder att det inte blir så mycket tid till livet.
Jag saknar min kära vän. Älskade Ronja.
