Ni kan kalla mig Emmi

Den låten, den meningen. Den säger så mycket om allt och ingenting. Jag sitter i mitt fönster, fyller mina lungor med skadliga ämnen som finns i bara dryga centimeternas såkallade cigarett. Jag kan inte sova, jag är inte ens trött. Klockan tickar iväg som ett tåg i all dess hastighet, med andra ord väldigt fort. Jag börjar tro att jag lider av sömnproblem. Kan detta bero på mina oroliga tankar? Mitt oroliga liv? Det är en av tusen frågor jag dagligen ställer tyst för mig själv. Men jag trivs på natten. Allting ter sig annorlunda. Det är tyst, stilla och fridfullt. Varje gång jag ser ljuset smyga sig fram, liksom smeka bort nattens iskalla mörker, ställer jag mig frågan "varför sover jag inte?" Jag får aldrig något svar. Kanske för att det inte finns något svar. Jag kollade mig i spegeln nyss, min kropp viker sig. Den ger med sig. Mina matvanor har ändrats på senaste tiden. Jag äter sällan. Jag äter och ibland kan det vara normalt, men det är inte allt för ofta. Jag är glad över att se resultat men det är inte bra, det är inte rätt resultat. Jag måste sluta med mitt cancerframkallande beteende också, det vill säga rökningen. Jag gick ut från rummet för en stund sedan. När jag kom tillbaka och slog upp min dörr slog lukten emot mig. Det stinker gammal tant som inte orkar röra sig från soffan, ut till balkongen. Det stinker tonårslägenhet där nöjet att röka under fläkten precis har slagit till. Jag tänker kanske för mycket om nätterna och jag undrar om det finns någon sömntablett för mig. Jag vill nämligen sova som en normal människa vilket jag inte gör i dagens läge. Det kan vara för att dagens händelser inte lockar mig, utan att nattens frihet känns mest bekväm. Jag kan själv erkänna att jag lever på natten. Jag lever i min ensamhet och jag vet inte vad jag söker. Kanske är det äkta långvarig kärlek. En människa som älskar mig för den jag är. En människa som jag kan vara mig själv med och koppla av med. En människa som jag är trygg hos. Någon som jag kan sova brevid om nätterna utan att känna mig ensam. En människa att dela livets alla stunder med. Både lycka och sorg. Jag söker nog någonting som lugnar mina tankar och någon som kan få mig att inte behöva tänka alls. 

Skriven en tidig oktobermorgon 2009