Ni kan kalla mig Emmi

En verklighetsflykt
ett kapitel ur mitt liv, en flickas drömmar

Många skulle tycka att det var en helt vanlig matematiklektion. Men just denna lektion kunde jag inte slita min blick från fönstret. Utanför föll snöflingorna sakta ner från ovan, tyst och försiktigt som om ingenting kunde störa dess melodi. Då, mitt från ingenstans anföll drömvärlden mitt sinne, jag tackade inte nej till verklighetsflykten utan lät mitt undermedvetna ta över mina sinnen.
Jag såg vackra, somriga miljöer, platser jag någon gång hade sett, fast som i en dröm för länge sedan. Jag for fram i ett vimmel av bilder och ljud. Jag släppte med ens alla siffror som blivit mitt okunniga hav, havet där allt jag inte förstått mig på hamnat, likaså människor och minnen.

Mitt på en oändlig väg stod David, en grabb jag aldrig riktigt slutat hoppas på. Han log mot mig då jag långsamt gick emot honom, han sträckte ut sina armar och omfamnade mig. Hans närhet fick mig att rysa, hårstråna reste sig, även i verkligheten.
Vi gick mot någonting enormt, det såg ut som en byggnad. Ack så lätt det var att från ingenstans tänka fram nya saker, och en ny miljö. Allting hade plötsligt blivit grått och disigt, det såg dystert ut så jag tänkte mig en varm somrig dag, ett torg där människor sprang som galna för att dofta och provsmaka från de olika marknadsstånden, och vips så fanns det där.
Jag och David gick rakt igenom torgets mittpunkt, i centrum av folkvimlet. Förbi oss sprang skrattande barn, kraftiga damer i vida kjolar och ståtliga män i uniform. Jag anade att vi hade hamnat mitt i London, där ett krig nyligen tagit slut.
Jag bar en vacker klänning i ljusrosa ton med välgjorda korkskruvar i håret och en stor fin blomma bakom örat. David hade en skräddarsydd skjorta och en kavaj med flera olika medaljer på vänstra bröstet. På huvudet bar han en mössa, likt soldaternas men ack så mycket ståtligare. Han såg ut att vara en general av det finaste slaget.
Tonårsflickor i de gladaste och vackraste dresser jag någonsin skådat bjöd på vackra toner och utsökta bakelser med egenpressad juice till mig och nyjäst öl till David. Han höll mig tätt intill sig när vi närmade oss byggnaden. Innan han öppnade dörren vände han sig mot mig, böjde sig lite ner, kysste mig på kinden och viskade ”jag har saknat dig” Jag log mot honom. Det kunde inte bli bättre.
När vi kom in i byggnaden stod där en man i en lång vit, lila dräkt med ryggen emot oss. Det var en kyrka vi befann oss i. Londons största, mest omtalade kyrka. David förde mig fram till altaret och plötsligt var kyrkan full av bekanta ansikten, en del grät av lycka, en del av sorg i vetskap om att deras män omkommit i kriget. Kanske blev de påminda om deras egen lycka då de själva stod där med sin själsfrände och blev man och hustru. Kanske påmindes de av den dystra dag då de satt på raden längst fram medan prästen bad och tillsammans med herrskapet tog farväl av soldaten.
Jag släppte tankarna runt omkring och fäste min blick på mannen bredvid mig då jag hörde honom fast och bestämt säga ja. Då kom stunden då vi för första gången skulle kyssas som hustru och make. Den avgörande stunden som beslutade om det skulle vara förevigt.

En hög smäll väckte mig hastigt ur drömmen. Utanför fönstret föll snöflingorna sakta ner. Inga bevis på vart jag just hade varit fanns kvar. Jag var tillbaka i klassrummet, i min dystra verklighet där kärlek inte existerar.

Emelie Carlsson 2010