Ni kan kalla mig Emmi

Det var en ruggig tisdagsmorgon i mitten av september. Vägarna var folktomma, vilket man kunde förstå. Det blåste kallt och regnet vräkte ner. Längst en landsväg kunde man se en och annan hundägare skynda förbi. En av dem var Janne med sin tax Uno.
Janne svängde av från landsvägen och styrde stegen mot Getådalen, en mörk och kuslig skog dit väldigt få valde att gå. Uno ryckte och slet i kopplet, han verkade orolig. Av ren nyfikenhet följde Janne Unos väg, ju närmre de kom, desto mer gnydde Uno. När de kom fram till en bro kunde Janne se vad det var som hade lockat Uno dit- en människokropp.

Efter några dagar fastställde polisutredarna att den unga killen som hittats död i Getådalen begått självmord, och la därför ner utredningen. Killen kunde inte identifieras eller knytas till någon saknad person i länet så rykten började röra sig runt i landet.
En kvinna i Kalmar som hade anmält sin son försvunnen sedan tio dagar fick höra det och bad att få identifiera kroppen.
Mikael Bergqvist, 21 år. Född och uppvuxen hos sin mor, Annicka Bergqvist, i en lägenhet i Kalmar.
Annicka försökte få polisen att ta upp fallet med sin döde son, men utan resultat.
Hon kunde inte få sig till att förstå varför hennes son någonsin skulle ta sitt liv. Han var alltid glad och levde livet till fullo. Han hade en flickvän, Lisa Ringdahl, och tillsammans hade de planer på att flytta ihop så småningom. Lisa kunde heller inte förstå vad som skulle kunnat gå så fel att han valde den utvägen. Någonting stämde uppenbarligen inte, ändå såg polisen inte anledning nog till att ta upp fallet med Mikael Bergqvist på nytt.

I en unken källare i Norrköping satt två privatdetektiver, Bosse och Linda. De arbetade på att ett trist fall om en blottare som trakasserat en äldre dam i snart två månader. Bosse suckar och Linda instämmer. Än så länge har de inte fått något intressant fall att lösa och de är nära på att ge upp hoppet om sin lilla byrå.
Plötsligt ringer telefonen, vilket får dem att rycka till. Bosse slänger sig snabbt över den och Linda stirrar intensivt på honom. När han lagt på är Linda snabb med att fråga vad det handlade om. Bosse skiner upp. Vi har ett fall Linda, säger han uppjagat, ett riktigt fall!
Nästa dag kliver Annicka in genom dörren i den lilla källaren. Hon förklarar upprivet om sonens plötsliga försvinnande, död och polisens nonchalanta nekande. Bosse nickar menande och antecknar vartenda ord Annicka säger, medan Linda ställer följdfrågor.
Senare samma dag ringer Linda till polisen och ber att få tillgång till alla papper, bilder och polisens egen utredning. Polischefen lovar att faxa allt material, skrattar hånande och avslutar samtalet med att otrevligt önska dem lycka till.
Bosse och Linda spånar igenom polisens utredning, vilken inte är lång alls, sedan åker de ut till Getådalen för att titta närmare på platsen där Janne några veckor tidigare fann Mikaels kropp.

Polisen hade genomsökt hela dödsplatsen, men kunde de ha missat någon enstaka detalj som kunde vara till hjälp att lösa gåtan? Linda funderar, blickar runt sig och funderar ytterligare en stund innan hon bestämmer sig för att finkamma området runt omkring.
Hon går några steg uppåt i skogen som slutligen blir flera meter från dödsplatsen. Mitt på stigen ligger en stor sten som inte ser ut att höra hemma där. Hon lyfter upp den och vänder på den- det syntes ytterst svagt, men hon kunde konstatera att det var intorkat blod.
Lindas tankar far runt i huvudet på henne. Hon ropar på Bosse som snabbt skyndar dit.
Kanske var det inte självmord Bosse, säger Linda, tror du att Mikael kan ha blivit mördad?
Bosse ser inte alls förvånad ut, han nickar och ser sig omkring innan han går tillbaka till platsen där Mikael hittats död.

Tillbaka i källaren ringer de Annicka och berättar om vad de hittat i Getådalen. De ber om namnen på Mikaels närmsta vänner och avslutar sedan samtalet.
När de fått fram adresserna till fem uppgivna namn åker de iväg för att höra vad de har att säga angående Mikaels död.
Alla fem är chockade och upprörda, men en av dem, Simon Andersson, verkar ha någonting som nöter inom sig. Bosse ber honom vänligt att följa med till byrån, och Simon följer med utan att protestera.
Linda tar på sig den känsliga uppgiften att prata med honom. Simon mumlar någonting i stil med att Mikael träffade några konstiga typer och att han hade varit väldigt frånvarande den sista tiden. Tårar börjar tränga sig utmed Simons ögon, han är snabb med att torka ögonen torra och ta ett djupt andetag.
Han berättar att Mikael hade kommit förbi dagen innan hans försvinnande, och hetsat över en sekt han skulle ingå. Mikael hade även nämnt några namn, men Simon kunde inte minnas vilka. Han hade i alla fall inte hört talas om dem innan. Simons kinder är dränkta i tårar nu, han orkar inte längre torka bort dem.
Linda avslutar och tackar honom för hjälpen. Hon ber honom att höra av sig om han kommer på namnen, och Simon lovar att han ska det.

forts. följer antagligen inte.
Emelie Carlsson 2010

Tänkte om ni ville ha något att läsa. Haha!