En provtext skriven för någon månad sedan. Jag var trött och den blev fail
Att natten ter sig annorlunda gentemot dagen är det inget tvivel om. Dock kan det ses ur olika perspektiv beroende på vem du frågar.
Natten är skrämmande, liksom mörkret och månen, medan dagen är tilltalande och solen lockande.
Skulle du fråga mig när jag trivs som bäst skulle du få svaret ”jag vet inte”
Dagen skrämmer mig inte, det är nattens mörka, dystra våld mot dagen som gör det. Natten är däremot min fristad. Jag kan koppla av och låta tankarna flöda, som nu. Då dagen nalkas försvinner jag in i mitt skal för att samla krafter tills mörkret återigen anfaller mig.
Jag trivs på natten, men mörkret skrämmer livet ur mig. Speciellt när jag är ensam. Det kanske inte är mörkret, det kanske är min bittra ensamhet som får mig att falla in i glömska och tvivel angående livet. Att bli rädd för att ta mig igenom ännu en dag.
Lever jag?
Jag är känslokall och ser gärna människor hålla mig hårt medan jag sakta sliter mig loss. Jag njuter av känslan då jag känner mig älskad, men att älska är en hemsk tanke som gärna får försvinna.
Jag lever. Jag känner.
Jag avskyr tanken på att såra människor med flit då de kämpar med att hålla den sista lågan av min närhet i liv medan jag backar långt därifrån. Jag hatar att vara älskad när jag vet att jag aldrig kommer kunna älska tillbaka. Aldrig någonsin.
Jag är feg. En ynklig stackare som lever på andras känslor, och sakta rasar inombords.
© Emmi 2010
