Ni kan kalla mig Emmi

Den osynliga muren
- en flickas känslor

Tron på äkta långvarig kärlek mellan två individer dog ut för länge sedan. För mig är kärlek enbart en verklighetsskildring skapad av inbillning.
Jag har aldrig förstått hur en människa kan bli så beroende av en annan att varje minut ifrån den gör ont i hela kroppen, inte minst i hjärtat.
Jag har aldrig förstått varför man ligger sömnlös om nätterna, eller hur man kan spilla något så värdefullt som tårar på grund av en människa man förlorat eller är på väg att förlora.

Ja, kärlek är en inbillning som lägger sig som en tjock hinna över allt annat så viktigt i livet, som gör en blind från verkligheten.
Jag har själv upplevt kärlek, men för det tror jag inte på den. Eller i alla fall inte nu i efterhand. Jag har själv blivit förblindad av allt mys, gos och tjafs som förekommer mellan ett par. Men varför fäster man sig just vid en person när det finns så många fler runt om kring en?

Jag har mött många människor under min nästan artonåriga livsväg, men aldrig någonsin har jag tillåtit mig själv att låta någon annan riva min mur som skyddar mina djupa känslor. Aldrig någonsin har någon fått se mig svag, jag har aldrig lagt mina känslor i någon annans händer där jag är utom kontroll att styra dem, inte förrän nu.

Jag kan inte direkt påstå att jag ångrar det, jag lärde mig att visa mina känslor tack vare det. Dock så ångrar jag hur det slutade, att jag inte höll lite hårdare, att jag inte behöll kontrollen. Jag styr inte längre vart mina känslor ska gå, för hela tiden så stärks mitt hopp, min tro på att det finns någonting mer. Ni kallar det kärlek, jag kallar det spel. Ett spel uppbyggt på falska förhoppningar och ett nedbrutet hjärta där tomheten ekar och det osynliga blodet droppar. Till slut kommer jag att förblöda känslomässigt. Jag kommer att tyna bort. Och allt detta just på grund utav att jag lät en annan människa riva ner min egen välbyggda och finslipade mur mot kärlek.

Jag förstår nu hur jag orsakat andra människor ett fruktansvärt lidande, då jag har haft ett stenhårt grepp om motpartens känslor och allt jag kan säga är ”jag vet hur det känns nu”, för det gör jag. Det tynger att tänka tanken på hur lång tid det kommer att ta för mig att bygga upp min mur på nytt. Den här gången ska den vara mer välbyggd och ingen kommer någonsin att få ta sig in igenom den. Jag lägger kärlek på hyllan för ett tag.

                                                                                                                          Emelie Carlsson 2011