Ni kan kalla mig Emmi

Tro, hopp och kärlek

Jag satt hemma i min ensamhet då det plötsligt knackade på dörren. Jag reste mig och gick i långsam takt mot hallen för att öppna. Jag kikade ut genom nyckelhålet men där syntes inte en människa. Jag öppnade för att se efter i alla fall. Då uppenbarade sig en äldre man framför mig. Det var en stor bastant herre med långt krulligt skägg.
”God dag, sade han, skall du icke bjuda mig in i ditt vackra hem?”
”Jovisst, stammade jag fram, kom in du gamle.”
Han tog av sig sina stora kängor och slog sig ner vid köksbordet.  Jag såg frågande på honom innan jag försiktigt frågade vem han var. ”Mitt namn är Tro. Jag är här för att ge dig någonting att hålla fast vid då livet sviker dig med nergångar.” Han räckte fram en liten ask och försvann sedan ut i intet. I den lilla asken låg en lång halskedja, jag hängde den runt min hals och såg med förundran när den skiftade form till ett litet kors.
Jag tänkte inte mycket mer på den gamle herren utan återgick till mitt vanliga liv där mystiska saker inte inträffar särskilt ofta.
Dagarna gick och vintern kom bärandes med snö och fasansfull kyla. Jag var på väg hem en sen kväll då en ung kille tog tag i min hand. Jag ryckte till och skrattade lite i hopp om att han skulle släppa mig. ”Hej min sköna, säg mig, exakt hur många dagar kommer snön ligga kvar?” Jag tittade tomt på honom, var han helt från vettet? Hur i hela fridens namn skulle jag kunna veta det? ”Jag har en gåva till dig, fortsatte han, mitt namn är Hopp och jag har studerat dig under en tid nu och du tycks behöva en väldigt unik gåva.” Jag kunde inte få fram ett ord, jag bara tittade på honom, synade honom upp och ner för att se om detta kunde vara ett skämt av något slag. Han räckte mig sin hand och av ren chock tog jag tag runt den. Precis när min hand nuddade hans försvann han ut i intet, men kvar i min hand låg en liten glaskula. När jag tittade in i den kunde jag se tre nätter, på den tredje natten smälte snön bort från marken. Konstigt, tänkte jag och skyndade hem.
Bortsett från dessa män var mitt liv ganska händelselöst, jag levde under rutin där dagarna såg i stort sett likadana ut. Jag hade några fina vänner, men annars levde jag enbart tillsammans med min ensamhet i unken etta i en liten by utanför staden.
Våren nalkades och ingen förändring tycktes ske i mitt liv. Jag hade börjat tröttna på att ständigt veta hur mina dagar skulle se ut och funderade därmed på att ta mitt liv. Då, en dag, stod där en vacker man med röd skjorta utanför min port. I handen höll han en ros, rosen var röd likt blod. Han stod där utanför och tittade upp mot mitt fönster under en tid som kändes som en evighet då jag tillslut fick nog och gick ner till honom. ”Vad vill du mig? frågade jag, du har stått utanför mitt fönster väldigt länge nu, säg mig, vem söker du egentligen?” Han bara tittade på mig med ett nervkittlande leende, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka. ”Någon väntar dig, sade han, en man, något äldre än du, lever ensam bara ett kvarter bort.” Jag tittade förvånat på honom, vad han menade var ett mysterium för mig. ”Mitt namn är Kärlek, fortsatte han, jag är här för att hjälpa dig, likt de två herrarna du tidigare mött. De har gett dig två gåvor och jag är hitskickad för att ge dig den sista.” Han sträckte mig rosen och försvann sedan ut i intet, precis som Tro och Hopp.
Jag satt med mina gåvor i mitt knä och förundrades över synen. Halskedjan formades till ett stort kors med ett ytterst litet hjärta i mitten, medan glaskulan visade en ung karl och en ung dam som höll hårt om varandra. Rosen sken upp och fick en ännu skarpare färg än innan. Jag rös.
Nästa morgon då jag tog min dagliga promenad till bageriet gick jag alldeles för raskt runt ett hörn och rent ut sagt snubblade över en man som var något äldre än jag. Tänka sig, det var precis den mannen jag hade sett i glaskulan. Innan jag hann tänka efter gick vi hand i hand ner för gatan, längst den eviga trottoaren.