Ni kan kalla mig Emmi

 

Jag har aldrig riktigt fått någon hjälp med Millie. Redan från första stund så var hon mitt huvudansvar, hon var med mig i princip överallt och det var jag som gick upp om nätterna, lagade all mat, lärde henne saker osv. 

Så i snart fyra år så har det alltid varit bara jag. Jag och Millie. Det är klart att det är tufft ibland, att jag vill dra täcket över huvudet och bara skrika nej till allt. Men det fungerar ju inte riktigt så. Man biter ihop, för ingen kommer avlasta dig just där och då ändå. När Millie vaknar, eller under alla år, vaknat och varit ledsen på natten så är det ingen som har sagt att jag ska sova vidare för att den tar det, för det har bara varit jag. (Jo, när Ronja eller Robin sov över hände det faktiskt) När Millie grät flera dygn i streck så var det jag som satt där på golvet och höll hennes hand, sjöng och försökte lugna henne även fast jag själv knappt kunde hålla ögonen öppna den sista natten. Men jag visste ju att jag inte hade något val för det var ingen där med mig som sa att den kunde sitta där nu. 

 

Och eftersom det har varit mitt ansvar, min vardag så ser jag ingenting speciellt med det. Det är så mitt liv är, och jag vet ju faktiskt ingenting annat. Jag vet inte hur det är att vara två om Millie. Så när folk säger att det är tufft gjort, att det är starkt eller inte förstår hur jag orkar så förstår jag inte det. För detta är mitt liv. Mitt liv består av mig och Millie och det är min uppgift att se till så att hon har det bra. 

 

Att vara förälder är ett heltidsjobb med så många olika yrkesroller. Man är allt på samma gång och man är ständigt alert på att vad som helst kan hända. Vissa dagar måste man gå upp 5, vissa dagar får man sova till 11. Vissa nätter sover du inte alls, andra nätter sover du ostört. Men man vet aldrig, och det är det charmiga i det hela, att ingen dag är den andra lik. 

 

Det är såklart jobbigt och slitsamt, men jäklar vad roligt det är. Dagarna bjuder på så mycket skratt, så mycket positiva saker men även blod, svett och tårar. Fina komplimanger, bråk och tjat. Det gäller bara att hitta en balans i livet, försöka att inte anpassa sig så mycket efter vad alla andra tycker, inte lyssna på alla moralmorsor och ha sina egna gränser och regler. För vet ni, ingen är en bättre mamma än jag till mitt barn.