Ni kan kalla mig Emmi

 

Ni som följt mig här, eller som känner mig, vet att jag sedan många år har lidit av depression, ångest och sömnproblem. Jag medicinerade ångesten och sömnproblemen innan Millie föddes och gick hos en psykolog för att prata och reda ut varför jag blivit sjuk. 

 

När jag fick reda på att jag väntade Millie slutade jag med medicinerna direkt och självläkte eftersom jag hade ett levande lyckopiller i min mage. De första månaderna när Millie hade fötts fortsatte hon att vara mitt levande lyckopiller men pga den dåliga relationen jag var i då kom min depression och ångest tillbaka. Jag fick dessutom en ätstörning och mådde helt enkelt kasst. 

 

Då jag valde att lämna min dåvarande relation blev jag starkare i mig själv men ångesten har alltid stannat kvar och utvecklat flera typer av ångest- prestationsångest och panikångest.
Ungefär i mitten/mot slutet av 2014 gick jag in i mig själv vilket pågick under en längre period och slutade med att jag gick in i väggen. Jag försökte fly från detta genom att boka en sista minuten- resa vilket hjälpte för stunden. Men när jag väl kom hem kraschade jag totalt och min kropp sa ifrån vilket resulterade i att jag hamnade på sjukhus. 

 

Jag ville inte erkänna då att jag gick in i väggen, eller att jag grottade ner mig i mig själv, utan det kom ifatt mig i början av 2015 då jag valde att försöka ta tag i mig själv och må bra. Jag mådde bättre, men jag blev aldrig riktigt frisk. Jag rensade bort allt som drog ner mig och fokuserade på det som gör mig lycklig- min dotter. Vilket fungerar självklart. Ingenting har någonsin haft med henne att göra, utan min ångest och min depression har berott på saker som jag har haft runt mig. 

 

Jag har aldrig visat Millie att jag inte mår helt hundra. Min ångest gnager inuti mig och det är nog ingen i min närmsta omgivning som någonsin skulle kunnat ana att jag faktiskt lider av grov ångest om jag inte hade berättat det. Jag är alltid glad, framåt och full av energi, för jag har alltid velat dölja hur dåligt jag faktiskt har mått. Jag har helt enkelt aldrig velat visa mig "svag".

 

Slutet av 2015 och fram till nu har varit väldigt intensivt, jag har varit väldigt nära att gå in i väggen igen men eftersom jag kände vad som höll på att hända så kunde jag själv förhindra det. Jag försöker fortfarande, idag, att förhindra det. 
Det är rätt mycket runt mig, som ni kanske vet efter tidigare inlägg, som förvärrar min ångest men jag försöker varje dag att tacklas med den och jag har äntligen lärt mig att prata om den. Om jag har en riktigt kass dag så berättar jag det eftersom det då inte gör någonting att jag kanske inte är lika glad som jag annars är.

 

Sen är det ju så att ångest syns inte på utsidan av en människa. Jag har aldrig visat någon att jag tagit åt mig av någonting den sagt eller gjort, utan det kommer över mig när jag är ensam istället. Oftast då på kvällarna, vilket ibland gör att sömnen blir påverkad. Jag tänker, ältar och fokuserar på allt negativt i min ensamhet och ibland rinner det över och det är då jag kan ha ett par riktigt usla dagar, men så fort jag har haft det så blir det mildare och jag kan återigen fylla bägaren och så fortsätter det. Men det syns inte, för ångest är en osynlig sjukdom som tyvärr är väldigt vanlig.

Så tänk på det innan du dömer någon, du vet aldrig vad en person tacklas med under ytan eller vilka demoner en person fightas med varje dag inombords.