Ni kan kalla mig Emmi

 

 

När jag gör någonting vill jag alltid vara bäst på det, det spelar ingen roll vad det är. Om det så är arbete, skola, spel, eller som det jag faktiskt tänkte ta upp; att vara mamma.

 

Jag fick Millie rätt ungt och det har givetvis funnits fördomar och negativ kritik sedan start. Jag är ung och det gör mig automatiskt till en lite sämre mamma. Eller iallafall i "vuxna" människors ögon. Det finns en lite större press på unga föräldrar för samhället är så pass förberett på att vi ska misslyckas. 
Därför bär jag på ständig prestationsångest. Kanske är jag inte en bra mamma. 

 

Jag har inte läst en enda bok om att bli eller vara förälder, inte gått någon kurs eller haft någon nära till mig som väntade barn samtidigt. Jag har faktiskt inte haft en tanke på att läsa på hur det är att ha barn, för i min värld är alla barn olika. Varje barn är en egen individ och mycket speglas av hur man själv är som förälder. 

 

Jag lyssnade inte på barnmorskorna som sa att man skulle väcka sitt barn för att äta, för jag ansåg, och anser fortfarande, att ett barn behöver sömnen minst lika mycket. Barn vaknar om de är hungriga. 
Jag tycker heller inte att man ska behöva gå in som en helt annan person mot sitt barn bara för att vara en mogen förälder. Jag behöver inte prata pedagogiskt med Millie dygnet runt för att hon ska bli en bra individ. Hon förstår precis lika mycket och växer precis lika mycket av att jag är mig själv. Så jag pratar med henne som jag pratar med alla andra för det är så hon kommer prata sen med. (nej, inte svordomar, grövre skämt osv, missförstå mig rätt)

 

Jag leker inte med Millie varje vaken stund, jag stannar inte i varenda park vi ser och jag går inte ofta till skogen. Vi bråkar och vi skrattar. Ibland tycker Millie att jag inte fattar ett dyft och ibland tycker jag detsamma. Ibland tycker Millie att jag är världens tråkigaste och elakaste och då får hon tycka det helt enkelt. Vi är bästa vänner efter några minuter ändå. Jag köper inte halva leksaksbutiken bara för att utan anser att Millie får det hon behöver. Hon tycker ändå att en ny leksak bara är rolig de första tio minuterna innan hon återgår till sina favoritsaker.

 

Men sen på kvällen kommer ångesten, när jag ser att en annan förälder varit i skogen hela dagen och vi bara suttit hemma, eller när ett barn har fått fem nya leksaker och Millie grät för att hon inte ens fick en. Eller när vi har bråkat halva kvällen, eller när jag vet att jag varit jättetråkig. Eller när Millie varit på dagis hela dagen och bara hann vara vaken med mig en timme. Det är så grov ångest att jag ibland kan gråta hur länge som helst. 

 

Vissa månader behöver jag vrida och vända på varenda krona för att få det att gå ihop, medan andra månader är hur bra som helst. Men vi har aldrig råd med ett årskort på Kolmården, eller ett säsongskort på Centralbadet. Vi har inte råd att resa utomlands eller åka iväg varje helg. Men jag har råd med en sak, och det har jag råd med varje dag, kärlek. Och för mig är det viktigare än pengar och utflykter. Men så kommer den där prestationsångesten, för jag vill vara den bästa föräldern. Jag vill vara den där mamman som alltid är glad, leker med Millie hela tiden och som kan köpa allt hon pekar på. Jag vill ha några extra timmar på dygnet för att ge Millie ännu mer uppmärksamhet.

 

Fast helst av allt vill jag bara att Millie en dag ska titta på mig och tänka att hennes mamma faktiskt var rätt bra ändå.