Ni kan kalla mig Emmi

 

Jag är så himla feg, så rädd för allting som har med känslor att göra. Jag vet inte när eller varför jag blev det men jag vet att det är psykiskt påfrestande. Jag vill inte bli sårad och jag vill verkligen inte såra någon men ändå så är det så det alltid slutar. Det känns som att allting jag rör vid går sönder, eller som att jag omedvetet stöter bort de som kommer mig för nära för att inte ha sönder dem med. 

 

Jag är nog rätt trasig som människa. Jag vill bli älskad och jag vill älska någon sådär djupt och helhjärtat men det är så otroligt svårt. Det är så svårt att släppa in någon i min skadade själ och låta den se varenda pusselbit i mig, för redan i förväg har jag förutspått att den kommer gå och för mig funkar inte seperationer där en person vet saker om mig som inte många vet. 

 

Jag är svår att lära känna för att jag har den där dumma muren, det där bittra självförtoendet och självkänslan som inte finns alls. Jag är svår, det vet jag. Komplicerad till en början men så himla djup när man väl kommer mig inpå livet. Jag älskar av hela mitt hjärta, jag lägger all min tid och uppmärksamhet på den person som visar mig tillit och omtanke. Jag vet att jag kan, men jag vet inte riktigt hur.

 

Det är just allt detta och mycket mer jag arbetat med på Balder, att någonstans på min livslinje hitta vad som gick snett, vart jag tappade mig själv och därefter lära mig hantera och bearbeta det som är vardag för mig. Jag har ju insett att detta inte är normalt, jag vet att det inte är normalt att inte kunna visa känslor och empati utåt. Jag vet att det är tufft att hantera detta på egen hand, för utöver detta så är det så himla mycket mer. Jag lär mig att bearbeta min barndom och ska framöver även lära mig att ändra beteendemönster.