Ni kan kalla mig Emmi

 

 

 

Året började så obeskrivligt bra; jag var nyutbildad undersköterska med inriktning psykiatri, jag hade överlevt ett helvetes 2017 och var så redo för 2018. Jag var lycklig. Otroligt lycklig. Och förväntansfull. Jag visste att detta skulle bli året då jag skulle må bra, bli klar med mina resterande studier, träna och sköta kosten, få jobba inom psykiatrin och jag delade mitt liv med min stora kärlek. 

 

Dagen innan alla hjärtans dag reste jag till Barcelona där vi spenderade några helt fantastiska dagar tillsammans. Jag pluggade på, intensivt och i rasande fart- blev klar med naturkunskap, matte 1b, svenska 1 och 2, engelska 5 och 6, samhällskunskap och religion. Sommaren bjöd på ett helt fantastiskt väder och jag jobbade på två dagliga verksamheter där jag älskade mina deltagare och hade en kollega som gjorde hela mitt sommarvik toppen. Jag började dock märka av mitt mående mer och mer, kände en konstant stress och press, sa ifrån om saker som jag annars hade tackat ja till, började märka av trycket i bröstet, tårarna som brände out of nowhere, humöret dalade men jag hade också toppar där jag njöt något otroligt av livet. Jag fyllde 25 och hade faktiskt ingen direkt åldersnoja. Hösten kom, mitt vik tog slut, skolan skulle börja och jag hade skrivit in mig på en körskola där jag skulle gå en intensivutbildning på två veckor. Mitt förhållande tog slut hastigt trots att jag vetat om det halva sommaren, jag tog inte hand om mig själv så det blev en höst i sjukdomens klor. När jag nu var ensam märkte jag av mitt mående allt mer, och trots att kroppen började säga ifrån så varvade jag aldrig ner- stängde istället in mig och pluggade 8-22 varje dag med knappa avbrott. Avslutade engelska 7, svenska 3 och historian på fem veckor med goda resultat och hade nu bara matte 2b kvar. Körkortet satt direkt efter dessa två veckor och jag var så stolt över mig själv, men jag kunde inte förstå varför jag inte blev lyckligare på längre sikt, det var bara en tillfällig lycka där och då. Jag köpte en bil som jag sålde lika fort, avslutade matte 2b och fick besked om att jag hade ett dagtidsjobb till våren. Saker löste sig, men måendet bara fortsatta dala ner i rasande fart.

 

Mina tankar om att livet kanske inte är så fint som jag tidigare målat upp började komma med allt mer jämna mellanrum och till slut beslutade jag mig för att söka hjälp. Jag förstod någonstans att jag inte skulle klara detta på egen hand, jag behövde hjälp att resa mig upp. Fick en läkarkontakt och en psykologkontakt som arbetar med KBT. Ångestdämpande och en förklaring till mitt mående; isolering, konstant stress och en alldeles för tung ryggsäck i bagaget. Dagen innan nyår fick jag ett tjugotal ångestattacker; jag insåg någonstans hur mycket som förändrats på ett år, jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Rädd för alkohol och vad den skulle göra med mitt mående, rädd för att träffa för mycket folk och rädd för att bryta ihop. På tolvslaget på nyårsafton satt jag på ett hustak i Haga, såg ut över Norrköping och mådde faktiskt ganska bra för stunden trots att många tankar ekade i huvudet. Jag var så tacksam för människorna runt mig där och då och tacksam över att jag fick tillbringa nyårsafton med dem trots mjukiskläder och ångest. 

 

Så var vi här; 2019. Hej. Det är alltså nu jag ska påbörja ett helt nytt kapitel på helt blanka blad. Låt det bli en bra historia att minnas, ett bra år, vägen till ett bättre liv. 2019, trots att jag tvivlar på mycket i mitt liv så tror jag på dig.