Ni kan kalla mig Emmi

 

Millie, min Millie. Tänk att min lilla tjej har blivit stor. I höstas började hon i skolan, hon fyller snart 7år och hon är precis som en minitonåring. Herregud. De flesta av dagarna tycker jag mig se grå hårstrån då hon driver mig till vansinne och testar varje liten gräns jag har. Men likt förbannat älskar jag henne precis lika mycket ändå. Hon är så fin, så godhjärtad och klok. Så envis, dramatisk och bestämd. 

 

Många undrar om det inte är tufft att vara ensamstående, men vet ni? Jag vet ju ingenting annat. Det är klart att det är tufft, som jag nämnde ovan, men det är min vardag; mitt liv. Hon har bara mig, och jag har bara henne. Självklart är det kämpigt att få ihop vardagspusslet vissa gånger, att inte kunna ta vilket jobb som helst och inte alltid kunna göra saker för bara mig. Men det var livet jag valde när jag valde att behålla Millie. Visst, jag kunde väl aldrig tro att det skulle se ut såhär 7år senare, jag trodde väl åtminstone att vi skulle leva ett varannan-vecka-liv, men så är inte fallet och så kommer det heller aldrig bli.

 

Jag är så tacksam för att jag fick just Millie. Hon är så lik mig i många fall, inte minst i personligheten. Men hon har vissa svårigheter, hon behöver extra stöttning och kommer kanske alltid behöva det i sitt liv. Beskedet var otroligt tufft, samtidigt som det var en rejäl lättnad likt en sten som släppte från mina axlar att få veta. Att få en förklaring till varför Millie beter sig på ett visst sätt, varför hon tycker att vissa saker är extremt jobbiga och varför hennes uppmärksamhetsbehov är så enormt. Jag har börjat smälta allt nu, börjat ta in och arbetar mycket med mig själv för Millies skull, för att hon ska få det så enkelt som möjligt i sitt liv och för att jag ska kunna förbli den trygghet som hon behöver. 

 

Kärleken till ens barn är så fantastisk, så obeskrivligt stor. Jag älskar henne, tusen varv runt jorden och tillbaka.