Ni kan kalla mig Emmi

 

Long time no see. Jag har haft lite förakt mot min egen blogg, den innehåller så mycket minnen, främst de senaste inläggen. Det har gått två år sedan Robin försvann, och det var då jag loggade in senast för att få ur mig mina känslor, tankar och min sorg. Två år har gått otroligt snabbt och mycket har hänt sedan dess. Det är alltså strax över två år sedan jag tog emot samtalet som fick min värld att rasa och det har varit en lång resa att ta sig igenom. Jag är tacksam för människorna som jag hade i mitt liv under den berg- och dalbanan som väntade efter Robins bortgång. Några är kvar, andra inte. En betydelsefull person som fanns där för mig under den tiden har lämnat mig med ett krossat hjärta, men jag vill tro att han kom in i mitt liv för att hjälpa mig ta mig igenom mitt livs värsta resa. Och det gjorde han. Kanske är det så att vi blir sända änglar att beskydda oss när en fasansfull tid väntar, jag vill tro det iallafall. Och han var min ängel under den här tiden, han hjälpte mig att resa mig upp och sorgen kompletterades med förälskelse. 

 

Men efter två år så försvann även han, inte från jorden men från Norrköping, från mitt liv. Ytterligare en resa av sorg och saknad startade och jag måste erkänna att jag inte har hanterat den särskilt bra. Egentligen började allt direkt efter Robins bortgång; jag gick in i mig själv och fokuserade på allt jag behövde göra, inte på saker som gör mig glad. Men mitt i allt det dåliga så står jag ändå här med avklarade studier- redo att vidareutbilda mig och jag har äntligen fått mitt körkort. Problemet är bara att de ytliga sakerna inte gjort mig särskilt lycklig, snarare har intensiviteten isolerat mig och tömt mig på allt som var jag. Och nu, utan den enda livsglädjen jag hade så har jag inte mycket kvar. Där är jag nu, en lång resa tillbaka väntar, en resa där jag ska hitta mig själv och allt som var jag igen. Men vem var jag innan Robin försvann, innan isoleringen, innan Honom? 

 

Psykisk ohälsa är den värsta av sjukdomar. Jag hatar min depression, jag hatar min ångest, min prestationsångest och mina dumma tankar. Jag har bevittnat känslan av att genuint inte vilja leva mer, att bara vilja ge upp. Men jag kämpar på, varje dag. För jag vet ju att den Emmi jag alltid har varit älskar livet och vill inte missa en sekund av det.