170105, vila i frid älskade Robin Sandgren ♥
Jag kan inte förstå. Jag vill inte förstå. Du fattas mig, vem ska jag nu finna trygghet hos?
Jag har slagit så hårt på mig själv sedan jag fick beskedet om att du inte finns hos oss längre.
Jag har varit arg, ledsen och helt förtvivlad. Gråtit, skrikit och slagit.
Mina ögon har varit så svullna att de knappt gått att öppna, men samtidigt så grusiga att jag inte kunnat stänga dem. Jag har velat riva ut allt som har gjort ont i mig, och jag har önskat mig själv bort bara för att få en sista kram av dig.
Jag har drömt så mycket mardrömmar när jag väl lyckats somna att jag vaknat lika fort. Jag har anklagat mig själv oräkneligt mycket och hela tiden tänkt "tänk om.." och ångrat så mycket småsaker.
Ja, nog gör det ont minsann. Just nu är jag helt tom på allt- känslorna har liksom försvunnit och det mesta i mig är som inlagda kortkommandon så som: gå upp, le, skratta, svara ja eller nej, nicka och håll med. Det är kanske min kropps egna självförsvar nu när den är alldeles för mör för att gråta mer. Den har nog suddat ut mina minnen för att de är för påtagliga just nu, och jag måste kanske skyddas mot ytterligare smärta.
Tacka gudarna för att fina människor inte låtit mig vara om ens för en timme. Visst, jag har önskat att alla ska ge fan i mig, låta mig vara ifred med mina tankar och mitt mörker. Men jag vet att utan dessa människor så skulle jag fastna här, och det vill jag inte.
Jag vill, om ett tag, kunna vakna på morgonen utan att redan då förbanna dagen.
Jag vill, om ett tag, kunna minnas Robin och bara le.
Jag vill, om ett tag, kunna tänka att jag ska leva åt honom.
För så snart som jag är redo så ska jag resa mig upp och kriga mig igenom livet för att få ut så mycket som jag bara kan av det.
Sedan, när min dag är kommen, då ska jag berätta om livet för dig älskade, fina du. Jag ska berätta om exakt allt värt att berätta om, och vi ska ligga raklånga bredvid varandra och skratta och gråta ihop precis som vi gjorde tillsammans i det här livet.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, och jag kommer aldrig sluta sakna dig.
Jag ska berätta om dig med stolthet och kärlek, och förhoppningsvis så gör det mindre ont då. Jag älskar dig, det vet du. Det vet du att jag alltid har gjort.
Jag har varit arg, ledsen och helt förtvivlad. Gråtit, skrikit och slagit.
Mina ögon har varit så svullna att de knappt gått att öppna, men samtidigt så grusiga att jag inte kunnat stänga dem. Jag har velat riva ut allt som har gjort ont i mig, och jag har önskat mig själv bort bara för att få en sista kram av dig.
Jag har drömt så mycket mardrömmar när jag väl lyckats somna att jag vaknat lika fort. Jag har anklagat mig själv oräkneligt mycket och hela tiden tänkt "tänk om.." och ångrat så mycket småsaker.
Ja, nog gör det ont minsann. Just nu är jag helt tom på allt- känslorna har liksom försvunnit och det mesta i mig är som inlagda kortkommandon så som: gå upp, le, skratta, svara ja eller nej, nicka och håll med. Det är kanske min kropps egna självförsvar nu när den är alldeles för mör för att gråta mer. Den har nog suddat ut mina minnen för att de är för påtagliga just nu, och jag måste kanske skyddas mot ytterligare smärta.
Tacka gudarna för att fina människor inte låtit mig vara om ens för en timme. Visst, jag har önskat att alla ska ge fan i mig, låta mig vara ifred med mina tankar och mitt mörker. Men jag vet att utan dessa människor så skulle jag fastna här, och det vill jag inte.
Jag vill, om ett tag, kunna vakna på morgonen utan att redan då förbanna dagen.
Jag vill, om ett tag, kunna minnas Robin och bara le.
Jag vill, om ett tag, kunna tänka att jag ska leva åt honom.
För så snart som jag är redo så ska jag resa mig upp och kriga mig igenom livet för att få ut så mycket som jag bara kan av det.
Sedan, när min dag är kommen, då ska jag berätta om livet för dig älskade, fina du. Jag ska berätta om exakt allt värt att berätta om, och vi ska ligga raklånga bredvid varandra och skratta och gråta ihop precis som vi gjorde tillsammans i det här livet.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dig, och jag kommer aldrig sluta sakna dig.
Jag ska berätta om dig med stolthet och kärlek, och förhoppningsvis så gör det mindre ont då. Jag älskar dig, det vet du. Det vet du att jag alltid har gjort.
Kommentarer
Trackback
