Ni kan kalla mig Emmi

 

Jag har låst in allt jag känner, levt som i en bubbla, i mitt tempel. Jag har försökt att inte tänka på det, försökt att undvika ensamheten. För så fort jag inser att det bara är jag och dessa fyra väggar så kommer allt över mig, och det är så skrämmande hur allt kan bli så påtagligt och verkligt i den sekunden.

 

Att välja ut begravningsblommorna, texten till kortet och behöva inse att det är över, att han är borta gjorde så fruktansvärt ont. Jag är tillbaka på ruta ett igen. Och att på det behöva förbereda sig på att livet börjar imorgon, att jag kommer bli tvungen att hantera vardagen igen gör mig panikslagen. Jag vet inte om jag är redo för det. 

 

Robins sista ord i telefonen senast vi pratade, "Emmi, jag saknar dig", ekar i mitt huvud. Det var inte meningen att det skulle sluta såhär. Det var inte långt innan han försvann som vi pratade, grät tillsammans och peppade varandra till hur bra saker skulle lösa sig för oss båda. Vi peppade varandra på exakt det sättet som vi gjort under alla år. Det gör så ont, det här är inte rättvist. Han ska vara här, och det ska vara en självklarhet att springa på honom då och då. Han skulle aldrig försvinna. Aldrig.