Ni kan kalla mig Emmi

 

 

Den senaste tiden har varit hemsk. Ångesten är här och den försvinner inte ens när jag sover. 
Inatt låg jag vaken alldeles för länge, det är den värsta natten jag någonsin varit med om tror jag. Bortsett från när mitt hjärta gick i miljoner delar för några år sedan.

Jag kunde inte somna, vred och vände på mig, tills tårarna strömmade ner, dödsångest. Jag är rädd för att dö, att missa Millies uppväxt och inte finnas där för henne hela hennes liv. Jag lyckades lugna ner mig och somna men bara några timmar senare vaknade jag av hjärtklappning, det kändes som att hjärtat skulle explodera, ansiktet var dränkt i tårar och jag kunde inte andas. Kanske drömde jag en mardröm, det har jag gjort varje natt de senaste veckorna, men inatt minns jag inte om jag drömde alls. Jag minns bara hur ont det gjorde. Panikångest kanske? 

 

Idag har jag haft världens sämsta dag, jag borde ha pluggat till ett prov imorgon, men jag kan inte. Jag har öppnat boken och samma sida har legat uppslagen hela dagen. Jag fällde ihop den nu, för jag kommer inte kolla i den. Myrkrypningar i kroppen, den här natten kommer bli minst lika hemsk. Jag vill gråta av bara tanken, men jag vill ju inte gråta. Jag är inte ledsen, jag är ingenting. 

 

Jag avundas de som är lyckliga. Jag är lycklig, jag har världens finaste dotter, ett fint hem och mat på bordet varje dag. Ändå är det såhär. Som att jag är ensammast i världen, omringad av fasader. Jag vet att jag har människor som bryr sig om mig, men just i dessa stunder så känns det som att ingen vill veta av mig. Jag känner mig äcklig. Hemsk. Ful. Utanför. Ensam, jag känner mig så brutalt ensam.