Ni kan kalla mig Emmi

Idag är det ingen vanlig dag, för idag är det Millies födelsedag, hipp hipp hurra!
Så blev min treåring fyra år idag. För henne ett helt år äldre över bara en natt. Jag kan inte låta bli att undra vart åren har tagit vägen, jag minns ju så väl när jag satt där med värkar så intensiva att jag bara ville dö och hur hon några timmar senare låg där på mitt bröst. Hur jag spenderade dagarna med att gå med barnvagnen, nybliven, stolt mamma. 
Jag minns ju så väl hur mycket jag önskade att hon skulle börja prata, lära sig gå, springa och cykla. Nu kan hon allt det där och hon visar sin egen personlighet så tydligt. Hon är en egen individ med egna tankar och drömmar. Hon är stor.

Jag har varit hennes mamma i fyra hela år. Det är så otroligt häftigt. Jag har burit henne i nio månader, sett henne på ultraljud, hört hennes hjärtslag genom magen och känt hennes sparkar. 
Jag har uppfostrat, kämpat och fått glädjas åt alla hennes framsteg i fyra hela år. 

 

Hon har ett hjärta av guld, hon är omtänksam och så full av energi. Hon är envis, trotsig och ibland undrar jag om det inte börjar växa horn ur hennes panna. Men sen kommer det där leendet, det där skrattet och de där underbara kramarna som får mitt hjärta att smälta. Och hur kan mitt hjärta smälta tusen gånger om, och hur ska det kunna smälta tiotusen gånger till? Den här omättliga kärleken för henne, den där kraften bara hon kan ge mig och den där varma känslan i kroppen som kommer varje gång jag ser henne eller hör hennes namn. Paniken i min kropp varje gång jag känner någon som helst fara i närheten av henne, skriket i mitt bröst när hon gråter eller kniven i magen varje gång jag känner mig otillräcklig som förälder. Hon får mig att känna allting, och hon får mig att känna alla känslor så obeskrivligt starkt. 

 

Idag är det hennes dag, min lilla stora tjej. Så jag avslutar detta inlägg med ett stort grattis till Millie på hennes fyraårsdag. För henne dör jag tusen gånger om.