Ni kan kalla mig Emmi

 

Att sitta i ett trångt, litet rum för att blotta sitt liv, öppna upp sin ryggsäck och visa innehållet har alltid varit en stor rädsla för mig men idag gjorde jag det. Jag tog min rädsla i hand och gick in, slog mig ner i fotöljen och tittade mig omkring, tittade överallt, räknade vecken på en bild som satt på väggen, tittade överallt utom på kvinnan som satt mitt emot mig. Hon ställde frågor, saker som jag hade självklara svar på, men som för henne inte var så självklart.

Jag mötte hennes blick en gång, när hon frågade om jag tyckte att det var jobbigt. Det är väl alltid jobbigt att sitta i sådana här rum svarade jag bara. För det är jobbigt, det är där inne man gråter, berättar och gråter lite till.
Hon bad mig att bara vara tyst och inte säga emot henne, hon ville berätta vad hon såg i mig. "Jag ser en ledsen tjej, en tjej som är väldigt sorgsen. En tjej som har burit på alldeles för mycket, alldeles för länge."

 

Hon sa att tjejen jag ser i spegeln varje morgon är min bästa vän, och att det är henne jag ska bry mig mest om och alltid ha kul med. Då insåg jag hur jävla förbannat trasig jag är och vilken lång väg jag har framför mig innan jag kan kalla mig själv stark igen.