I ett ensamt rum, en sekund blir tusen år

 Han är en pappa till fyra. Han är en morfar. Men i era ögon är han bara en missbrukare. 
 
"Han får skylla sig själv, det är sådant drogerna ställer till med. Han visste att det skulle bli såhär. Han kunde slutat för många år sedan."
Jag är så fruktansvärt trött på att höra saker som detta. Han är mänsklig och han har känslor. Han är precis lika rädd för att dö som du och jag. Han har tagit många felsteg här i livet, men alla gör vi misstag. Vissa hamnar mer snett i livet än andra, men inte blir man mindre människa för det. Han har känslor, och han kämpar med att hålla tårarna tillbaka varje dag.
 
För några år sedan, strax innan hans barnbarn föddes, låg han där på operationsbordet. En stor operation som gick snett. En hjärninfarkt och en akutoperation senare vaknade han upp halvt lam på ena sidan av kroppen. Han har kämpat sig dit han är idag, han visste att om han inte gjorde operationen skulle han ha max fem år kvar att leva. Han kämpade, han går på egna ben idag och behöver ingen assistans i hemmet. Han leker med sitt barnbarn som vilken morfar som helst, och hon avgudar honom som vilket barnbarn som helst. 
 
För någon vecka sedan fick den här pappan reda på att det idag, fyra år senare, är värre än innan operationen. Att det kanske inte finns någonting att göra. Att om en ny operation inte går att genomföra så finns risken att han bara har något år kvar att leva. Och även om en operation är möjlig så finns det risker, och det finns komplikationer. 
Reaktionerna är lika, han är ju en missbrukare, detta är vad drogerna ställer till med. Jag mår illa. Jag mår illa av att höra att ni ens kan stoppa in en människa i ett sådant fack utan att veta allt. 
 
Den här mannen lider av en ärftlig njursjukdom, och det är den sjukdomen som har ställt till med detta. Inte drogerna. Drogerna gjorde honom inte sjuk. Men ja, han är en missbrukare. Men han är även en morfar. Han är en pappa till fyra. Han är min pappa. Han har känslor. Han kan med gråta, han kan med vara rädd. Och tro mig, han är livrädd. Han är rädd för att det ska bli en operation till, men han är lika rädd för att det inte ska bli det. Hur han än väljer så finns riskerna och komplikationerna där. Och ni bara skakar på huvudet, för i era ögon är han bara ännu en missbrukare som riskerar att dö av sina misstag. Skäms på er.
 
Älskade pappa, om jag bara kunde ta din smärta. Om så bara för en dag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0