Ni kan kalla mig Emmi

 

Jag tänkte presentera mig, oavsett om du är ny eller har varit inne här tidigare så är det ju ett tag sen jag berättade vem jag är.

 

Jag heter då Emelie, men alla säger Emmi så det är väl det jag föredrar. Jag är snart 23 år och bor i Norrköping. Året då jag skulle fylla 19 år föddes min dotter Millie, så hon fyller 4 år i maj. 

Jag har sedan Millie var 1,5 år varit ensamstående och har ensam vårdnad om henne vilket fungerar riktigt bra trots att det såklart kan bli tufft ibland och att det krävs lite extra planering för att få vissa dagar att gå ihop.

Jag går på Second Chance School här i Norrköping och ska få en utbildningsplats på ett kontor via dem.

Jag har bott ensam sedan jag var 15/16 år men fick min egna lägenhet två dagar innan Millie föddes. Då bodde vi i en totalrenoverad etta i Skärblacka, dock har vi flyttat en del efter det. (Hela fyra gånger..!!) Men nu äntligen känner jag att vi har hittat Hem.

 

Jag tycker om att träna och sola, men har haft ett uppehåll sedan i somras pga olika anledningar. Jag håller just nu på att övergå till att bli vegetarian vilket hittills fungerar riktigt bra faktiskt. Målet är att till slut bli vegan, men det tar ett tag att byta kosten helt och det är svårt för att det är så mycket att lära, inte bara att ta bort kött, det är så mycket mer än så och eftersom jag är ensam i det med många negativa åsikter från personer runt omkring så blir det tufft.

 

Det händer mycket i mitt liv just nu, jag har en rättegång som väntar, min pappa är dålig, min mormor är dålig, Millie vantrivs på förskolan, många läkarbesök för Millie att vänta och renovering av hemmet. Dessutom har jag mycket med mig själv, jag är en ångestladdad bomb för tillfället men jag är medveten om det och då är det enklare att hantera det trots att jag är medveten om att jag kommer behöva profissionell hjälp för att arbeta bort det helt.

 

Millie hade en tuff start i livet pga sitt familjeförhållande, dvs mitt och hennes pappas förhållande. Hon var otrygg och led mer än vad jag förstod då. Efter att jag valde att gå ifrån honom så är hon tryggare än någonsin vilket jag fått höra från både myndigheter, läkare och närstående. Vissa barn behöver inte båda sina föräldrar, de behöver den föräldern som är bra för dem. Det har tagit tid att bearbeta dessa år som varit men att jag äntligen kan prata om det är ett bevis på att det går framåt iallafall. 

Jag ser inte mig själv som en supermum men tänk vilka krafter man bär på som man inte vet om att man har innan man får barn. Det är häftigt!

 

Jag är ingen tjej som festar längre eftersom jag har lite problem med min lever och inte kan hantera alkohol pga det. Däremot att gå ut och ta en öl någon gång i månaden fungerar och det kan jag uppskatta enormt. Men får jag välja så föredrar jag en riktig hemmakväll framför film/serier med fint sällskap. 

 

Undrar ni något? Kommentera!