Ni kan kalla mig Emmi

Jag vet inte vad jag ska göra längre. Varje dag när Millie ska lämnas på dagis går jag därifrån med en klump i magen som inte släpper förrän jag är där på eftermiddagen och får ta med henne hem igen.
Millie vaknar på nätterna, gråtandes av mardrömmar, hon säger dagligen att hon inte vill gå till dagis och står och tittar intensivt efter mig när jag går därifrån. Det är så olikt henne så jag vet att det är någonting fel.

 

Sedan hon började på sitt nya dagis som är en akutplacering, en nödlösning helt enkelt, så har det hänt så himla mycket med spräckt ögonbryn, hon får inte vara med och leka, de andra barnen har kört omkull henne med pulkorna osv. De senaste veckorna har hon börjat stamma, min blöjfria tjej kan inte hålla torrt längre, hon är känslig och otroligt mammig, och hon har börjat klaga på sitt utseénde- att hennes hår är fult, att hon inte är fin osv. 

 

Det är skrämmande! Jag vet så väl att någonting inte står rätt till och jag har pratat med personalen som upprepade gånger försvarat allt jag påpekat. Skyllt på Millie. Att det inte är lustigt att Millie inte får vara med eftersom hon är ny, att hon bett barnen prata "vanligt" för att hon inte förstår. (dvs. prata svenska), att Millie inte visat någon entusiasm i att vara där. Hon är 3, snart 4 år. Det är inte okej. Det är inte okej någonstans att som vuxen anklaga ett barn på ett sådant sätt. 

Jag är som en hök över min telefon ifall dagis kanske ringer, ifall det händer någonting. Om jag måste hämta henne. Jag kan inte slappna av, jag kan inte prestera bra på min utbildningsplats, jag kan ingenting när jag vet att Millie inte mår bra. 

 

Jag har varit i kontakt med kommunen ett flertal gånger men det händer ingenting. Jag är så trött, så frustrerad, så förbannad och så ledsen. Det ska inte vara såhär. 
Millie har alltid älskat dagis, knappt velat gå hem för att hon har haft så roligt. Nu får jag knappt dit henne. En fyraåring ska inte känna såhär. Då är det någonting som är riktigt fel.