Ni kan kalla mig Emmi

Nu är vi hemma efter fyra välbehövliga dagar hos min mamma. Vi har haft det så himla bra så det är inte klokt. Jag har verkligen beslutat mig för att kämpa mot att bo precis så jag med, ut på vischan utan grannar och stora vägar. 
Visst, jag älskar stan, det gör jag verkligen, men det är för min skull, inte Millies. Jag är stressad in i själen så det passar mig utmärkt men i längden kommer jag ta stryk av det så jag behöver nog lugnet som man finner på landet. 

 

Iallafall. Igårkväll var jag, min lillasyster och min lillebror ute på en cykeltur. Det var verkligen en perfekt sommarkväll/natt och oj vad roligt vi hade. Det är verkligen kvalitetstid att få umgås med dem på tu man hand och komma dem närmre. De börjar bli så stora nu, jag hinner inte riktigt med.

 

På dagen målade vi en hästkärra, tömde garaget och solade medan mamma och Roger var iväg. Vi såg sedan till att grillen var tänd och att maten precis var klar när mamma väl rullade in på gården. Mamma hjälpte mig att färga om mitt hår, så nu är jag mörk igen. Typiskt men så skönt att inte behöva bry sig.

 

Vi var hemma här strax innan tio imorse, jag hämtade ut två paket som hade kommit medan jag var borta. Två bomberjackor, en olivgrön och en svart. Den olivgröna får stanna och den svarta får åka tillbaka hur gärna jag än skulle vilja behålla båda. 
Lunchen är intagen- bovetepannkakor med banan och blåbär. Snart kommer mormor för nu är det dags för veckohandling, kyl och skafferi ekar tomt.