Ni kan kalla mig Emmi

 

Att känna ilska, frustration och besvikelse över att Millie inte får ha allt som andra ser som normalt för ett barn är bland det jobbigaste som går att känna. Att inte kunna göra någonting, att behöva svara på frågor som man själv knappt har svaret på, att se hennes hopp i ögonen för att sedan se hur hoppet tonas ner till besvikelse är inte lätt. 

 

Jag försöker besvara hennes frågor på ett sätt som jag hoppas att alla ensamstående föräldrar gör- utan glåpord eller baktal om den andra föräldern. Det är ren frustration att inte kunna säga sanningen till henne, det är det verkligen, men det skulle vara ännu mer frustrerande att se henne sårad av sanningen. Så jag fortsätter ljuga. Hennes pappa bor för långt bort och han är lite sjuk så han kan inte åka så långt. Hon får ett svar och efter ett tag har hon glömt att hon ens frågade vart hennes pappa är och varför han inte hälsar på. 

 

Jag fruktade denna fråga så länge, försökte förbereda mig, förbereda svar som låter trovärdiga och som gör minst ont för ett barn. Ett svar som gör ämnet slutdiskuterat och som lättast kan få henne att förstå att hon inte gör någonting fel. Ett svar som inte trycker ner hennes självkänsla och får henne att tvivla på sig själv. Men när frågan väl kom satte den sig som en kniv i bröstet, för jag glömde förbereda mig på att frågan kan komma tillsammans med tårar. Så jag satt där helt stum trots mina år av förberedelser.

 

Jag har många gånger funderat på om jag ska berätta sanningen för henne när hon är äldre, eller fortsätta hålla masken även då. Jag vill inte ge henne min ilska, jag vill ju egentligen låta henne bilda sin egen uppfattning men hur kan hon göra det om hon inte får någon sorts sanning i handen?

Hon har byggt upp en bild av sin pappa, en bild på en människa lik en gud. Hon ser upp till honom, pratar om honom som att det skulle vara någon hon minns. Men hon minns inte honom. Hon vet inte hur han är som person, eller hur han ens ser ut. 

 

Jag vet att hon har det bäst såhär. Att hon klarar sig med bara mig. Men ibland önskar jag att jag kunde ge henne svaret "Din pappa kommer och hämtar dig imorgon", precis så som hon hör andra säga. Jag kan inte låta bli att ibland lägga skulden på mig själv, för det är klart att tillsammans med Millies tårar kommer även besvikelsen, och den går ut över mig. För jag är hennes trygghet och hon vet att hon kan gråta ut, skrika och vara arg på mig utan att jag försvinner. Hon vet att jag står kvar oavsett vad, och hon vet nog innerst inne att jag ljuger. Och min värsta mardröm vore att hon tar reda på sanningen och anklagar sig själv i framtiden. Att hon anklagar sig själv för att inte vara bra nog. För det är inte sanningen. 

Ibland blir jag bara så arg. Frustrerad. Ledsen. Besviken. Hon är bäst på alla vis. Det är han som ska känna det hon känner, hon ska inte ens behöva undra vem han är eller vad han gör. Han är inte värd hennes tårar.