Ni kan kalla mig Emmi

Nordman har alltid hjälpt mig igenom tunga faser i mitt liv. Nu när pappa ligger på sjukhuset, nästan förlamad i vänstersida så är mitt liv inte alls lika behagligt som det tidigare varit. Jag tycker inte om att se varken min mamma eller pappa gråta och tanken på att mina syskon tycker att det är läskigt att hälsa på pappa är ganska jobbigt det med. Jag förstår dem, det är mycket sladdar, slangar, apparater och läkare runt pappa just nu och den större delen är ganska sorglig när man är där. Ändå vill jag bara vara där hela tiden, dag in och dag ut. Jag saknar min pappa, den han egentligen är och som jag vet att han kommer bli igen. Jag älskar min lilla pappa och tycker så fruktansvärt synd om honom, det är så orättvist..

Nu ska jag fortsätta glo på tv och invänta älskling som kommer hem från praktiken om typ 6-7 timmar, alldeles för länge! ♥