Ni kan kalla mig Emmi

Ibland önskar jag att jag aldrig hade träffat dig, jag sumpade allting för din skull. Men jag slår snabbt över tankarna till citatet; "hata aldrig någon du en gång älskat, och ångra aldrig någonting som fått dig att le".
Men allt hade varit mycket bättre om du aldrig hade kommit in i mitt liv, jag hade aldrig behövt känna den här äcklade känslan som sköljer över min kropp.
Men samtidigt så hade jag aldrig fått uppleva dessa fyra månader av drama, vissa stunder var underbara, vissa var helt åt helvete kaotiska. Men i det stora hela var det väldigt bra med dig vid min sida. Och jag lärde mig mycket under våran resa tillsammans.

Det var mitt val, och jag ångrar det inte. Falska människor behöver man inte i sitt liv, verkligen inte jag iallafall.
Och hur kan man skylla på någon annans liv? Det var inte orsaken till att det blev såhär.
Varför ältar jag det förflutna? Kanske för att jag inte kan röra mig framåt i dagens läge. Kanske för att jag inte har kunnat röra mig framåt på väldigt länge. Jag ångrar ingenting, men jag borde kanske ha tänkt lite mer redan för tre månader sedan. Nu är det över iallafall, och det är, för att vara ärlig, förjävla skönt. Allting räknades ut som en lögn.