Ni kan kalla mig Emmi

Jag är trött som atten, och verkligheten börjar skölja över mig nu. Jag orkar inte med detta. Vart är allt positivt när man behöver det som mest? Jag kan inte dölja det för mig själv, jag saknar dig. Fast jag förnekar det, och trots allt som hänt lite väl plötsligt nu på senare. Livet är ett ganska tragiskt spel som drabbar alla, tyvärr. Det är dags att öppna ögonen. Jag är svag.