Ni kan kalla mig Emmi

Jag har en bitande och rivande känsla i magen, ena sekunden kan allt vara hur bra som helst medan det i andra sekunden kan sjunka till botten som en tung sten.
Jag vet inte varför jag går runt och oroar mig, jag har ingenting med det att göra egentligen.

Ibland undrar jag om jag valde rätt väg, för vilken väg är egentligen min väg att följa? Jag tror inte på ödet, just därför kanske jag stretar emot det hela tiden. Det dyker upp någonting nytt och jag väljer att stanna. Det är nog mest för att jag inte är redo att välja en annan väg, för att det är såhär det ska vara. Men kanske, kanske gör jag fel i det hela. Kanske gör jag rätt.

Jag önskar att jag kunde vara "hon". Hon som är med i någons drömmar, som syns i någons framtid eller som syns över huvud taget. Jag vill vara just din bästa vän, den du kan luta dig emot när allt blir tungt, det bevisade jag ju förut, eller hur? Räcker det, eller behöver jag bevisa det tydligare?

Jag är inte den som pratar, det har aldrig varit min gåva. Mina gåva är att skriva, det är det jag gör. Men ibland måste jag nog lära mig att prata om saker och ting. Mamma säger att jag är lik pappa vad gäller att prata. Då är jag ju åtminstonde lik någon annan människa. Fast jag vill inte vara som alla andra, så jag får väl fortsätta ses som konstig.

Konstig är jag kanske. Jag menar inte att folk ska ljuga för mig, liksom undanhålla sanningen, men ibland vill jag höra en finare version av verkligheten. Jag hatar folk som ljuger, om man inte ska vara ärlig vad är det då för mening med allting?

Vissa saker förstår jag helt enkelt inte. Och ibland blir det för mycket för mig att hålla inne. Jag har nog alltid varit lite av en funderare, en tänkare som håller saker och ting inom mig. Det ska tydligen bli ändring på det som jag har förstått det, men till vilken mening? Vem tjänar på det?

Jag kan inte formulera mig i ord när jag ska prata med en annan människa. Det är en svag punkt för mig, jag finner aldrig rätt ord vid rätt tillfälle. Därför förlorar jag ofta diskussioner. Det verkar inte vara någon som förstår mig rätt, inte så konstigt kanske. Jag kan ju som sagt inte formulera mig rätt.

Se bara, prata är inte min grej. Jag håller mig till skrivandet, det är det jag brinner för. Jag lever med pennan eller tangenterna, mer än gärna, det duger för mig. Men så finns det ju en annan sak jag lever för just nu, stor skillnad enligt mig. En enda sak, som nog inte gör detsamma för mig.

Ganska osammanhängande, eller hur? Fast det förstås, vem orkade läsa allt detta pladder? Jag skulle då inte göra det om jag ska vara ärlig. Ni kanske är annorlunda, kanske är ni inte som mig. Men ni tycks förstå mig, för ni stannar kvar och följer just mitt liv. Men varför egentligen? Jag är inte en intressant människa, fast jag har mycket bakgrund som inte många vet om. Den ni.

"Du är mitt liv, om vi bara har timmar kvar. Lev med mig då."
Jag avslutar med en Nordmantext och låter er ta en tankeställare om just era liv, precis som jag just har gjort. Eller har jag det? Jag har inte en aning, jag har iallafall inte fått någon klarhet i det hela. Jag vet iallafall att jag heter Emelie, men kallas Emmi och så ska det förbli. God natt hörrni.