Ni kan kalla mig Emmi

Jag är trött. Trött på att stå, trött på att gå. Mina ben är trötta, min rygg är trött och ändå finner min själ ingen ro till att vila. Mina ögon vill inte mer och ändå svider dem av trycket jag håller inne. Jag vet ju, långt inom mig vet jag ju hur det kommer att bli. Det gäller bara att inse det. Få det att passa in i min verklighet. Jag vill att det ska regna så ingen levande människa ser igenom mig och mina tårar. För snart, väldigt snart kommer de att falla likt som jag redan gjort.

Jag vill iallafall tillägga att Jesper är världens bästa och att jag saknar honom.

 ♥