Ni kan kalla mig Emmi

Jag har suttit och läst lite gamla inlägg nu, mest för att se hur mitt skrivande osv har förändrats sen dess..
Men eftersom bloggen handlar om mitt liv så kom jag ju till delar som jag faktiskt mer eller mindre lyckats radera ur mitt "medvetande minne" (alltså det jag tänker ofta på) Men nu drog jag upp det där och jag minns så himla väl, känslorna- både de där otroligt lyckliga stunderna och dem stunderna jag bara ville dö. Jag minns telefonsamtalet och hur allting blev så fel.. Jag minns hur min värld rasade samman bara sådär. Jag minns och jag minns det för väl. Jag vill inte minnas rösterna, färgerna, känslorna, blickarna, minerna, rörelserna, varje andetag som togs, tystnaden, skratten, den sköra rösten, övertygelsen, lögnerna, sanningen, varje ord som yttrades, mörkret, ljuset, personerna, hatet, vänskapen, kärleken, saknaden.. Jag vill inte inte inte inte minnas det där!

Jag menar come on Emmi vafan! Det var länge sen och det handlar om en kort period. Det är ett kapitel ur livet, det är historia nu. Men det är svårt att låta bli att minnas när det är mot ens vilja.. Och jag kan inte annat än att erkänna att det som fanns i mitt liv en gång är saknat, eftersom det lämnade ett tomrum efter sig..