Ni kan kalla mig Emmi

Det slog mig just att mitt rum här hemma, inte längre är mitt rum och det kommer inte bli mitt rum igen heller. Jag börjar närma mig åldern att flytta ut, på riktigt. Jag bor ju, som ni vet, ensam i en lägenhet för tillfället, och jag har pratat om att flytta hem och göra om "mitt rum" men det kommer alltså inte bli av. Det som jag kommer göra är att tömma rummet här, inte göra om det med nya tapeter, nya möbler osv. Pappas kommentar var "kom du på det nu?" och ja, det gjorde jag faktiskt.
Jag kommer börja gråta om jag tänker på det, men det är onödiga kostnader att göra om här hemma när jag snart är 18år och planerna på att flytta till stan är ganska nära verkligheten. Jag är inte mogen nog att klippa navelsträngen helt, jag är bara ett barn! Jag älskar att bo hemma, och jag vill inte att huset ska sakna ett Emmirum. Mina saker. Ett stökigt rum med disk och kläder överallt.

Det här med att växa upp, mogna och planera sin framtid är inte enbart spännande och roligt, det är en ganska hemsk tanke och för mig väldigt sorglig. Jag har alltid stått mina föräldrar nära och familjen är något jag prioterar allra först. Man tänker inte på hur bra man har det förrän man tar nästa steg och därmed "förlorar" det.