Ni kan kalla mig Emmi

Människor är som djur, de kommer när dem själva vinner någonting på det. Det känns inte som att jag passar in i den värld jag lever i, att alltid se "behind the scene" och förstå hur allting egentligen ligger till är ingenting för mig, speciellt inte när det kommer till falskt eller sant. Dock är det väl dubbelmoral, för det är väl en självklarhet att man vill veta vart man har sina närmsta, men inte när man får reda på att allt bara har varit falskt, en tunn yta. Då vill man inte veta, då lever jag hellre i min lilla bubbla och tror att allt är som det alltid har varit.

Jag är trött på att bli sviken, jag är trött på att visa mitt jag när jag får ta den här smällen. Jag vill kunna lita på dem jag låter komma in i mitt liv, jag vill inte bli sårad. Det blir som att öppna ett sår och låta det vara öppet istället för att sätta ett plåster över, det svider.

Hela kvällen har jag legat i min säng och önskat att jag ska få flytta härifrån, långt bort. Allra helst till Kalifornien, där verkar allt så fint. Någonstans där jag kan få börja om, med nya människor och kanske, kanske skulle jag få slippa de falska människorna som nöter inom mig nu.