Ni kan kalla mig Emmi

Jag hittar inte min väg

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Jag vet inte varför jag inte mår bra. Jag vet inte varför jag skriver allt detta i min offentliga blogg faktiskt. Men ni behöver inte bry er. Jag behöver skriva av mig för det känns som att ingen lyssnar. Jag vet dock inte vad folk ska lyssna på för jag har ingenting att säga. Jag vet att jag inte mår bra och att jag inte hittar tillbaka till min väg. Jag är vilse i mitt egna liv och det känns som att jag bara går omvägar om och om igen. Jag sitter här med en slarvig knut i håret och tårar som trycker. Men jag är inte stark nog att släppa ut mina känslor på det sättet. Eller så är jag väl tillräckligt stark för att kunna hålla allt inom mig. Jag vet inte. Jag är inte stolt över mig själv, ärligt talat så skäms jag så otroligt mycket över hur jag gör med mitt liv. Jag vill verkligen ta tag i allting men jag har ingen ork till någonting. Jag vill helst av allt bara ligga hemma och sova bort mitt liv, kanske vakna då allting är bra om det någonsin blir det. Jag ska nog sova men jag har inte ens ork till det. Jag bäddar ner mig i soffan för att lättare komma upp imorgon klockan sex. Jag ska gå till skolan, jag vill gå till skolan så tro inget annat. I helgen ska jag plugga. Jag ska inte gå ut någonting, stänga av mobilen och kanske se film med min mamma. Jag saknar när jag var liten, då jag kunde gråta ut på mammas axel och sen var allting bra igen. Det är inte lika lätt nu när man är 16år och ska leva upp till sin ålder. Big girls don't cry.

Du kan alltid gråta i min famn hjärtat. och du är stark, tro inget annat!

Älskar dig

Svar till heidi:

Aw, jag saknar dig. Jag är så sjukt svag när jag är ensam men med dig är jag stark! Jag älskar dig