Ni kan kalla mig Emmi

Nu minns jag knappt hur hon såg ut, bara om jag ser bilder på henne. Hur kan ett minne av världens vackraste och underbaraste farmor försvinna?

Jag har några starka minnen kvar från hennes tid här på jorden;

♥ Jag minns t.ex när jag var hemma hos henne och vi lekte frisör och Roffa och farmors gosedjurskaniner fick vara kunder. Vi satte på honom stora peruker och fixa honom, och likadant med kaninerna.

♥ Jag minns att farmors två kaniner som satt på sängen alltid fick nya rosetter till olika högtider.

♥ Jag minns när jag skulle sova hos henne och Roffa men inte vågade sent på natten.

♥ Jag minns att jag faktiskt åt upp hennes lepsyl som luktade vanilj när jag inte kunde sova.

♥ Jag minns när jag råkade komma emot hennes arm som hon hade ont i och hur ledsen och generad jag blev då..

♥ Jag minns hennes katter, Sara och Sessan som jag hjälpte till att döpa.

♥ Jag minns när hon tappade sin fotlänk i avloppet och hur upprörd hon blev.

Jag saknar min farmor. Jag saknar Roffa också. Jag förstår inte hur han bara kunde sticka och lämna oss efter alla år vi känt honom. Jag har aldrig riktigt känt min farfar eftersom han dog när jag var så liten. Roffa fick ersätta den platsen och sen stack han bara till en ny tant. Jag blir så förbannad på honom. Farmor då, var hon inte betydelsefull nog att sörja lite..?

Jag stängde in mig i mitt rum när hon låg på sjukhuset, jag grät för mig själv. Mamma fick tvinga med mig till sjukhuset, jag ville inte se henne så förstörd och livlös med massa maskiner runt om sig. Hon var ju ändå inte vaken, hon vaknde ju aldrig igen. Hon var inte gammal nog att dö.

 Jag minns att jag skulle bada hos mormor den kvällen vi fick reda på det. Jag låste in mig och sjönk ner, gråtandes. Mormor blev orolig minns jag, som att jag skulle ta livet av mig. Hon knackade på dörren och frågade om allt var okej, när jag inte svarade kunde jag höra hennes oroliga röst upprepa mitt namn, gång på gång tills jag till slut svarade.

Jag minns att jag inte grät på hennes begravning, ingen fick röra mig eller säga något till mig. Jag stängde in alla mina känslor i mig själv. 

Efter begravningen fick jag så dåligt samvete, "farmor kanske tror att jag inte är ledsen" tänkte jag. Men efter något år insåg jag att om hon kunde se mig då så kunde hon nog se mig alla andra dagar också. Och hon kunde nog se hur mycket jag kämpade med att hålla tårarna tillbaka under begravningen.

Idag vet jag att hon har det bra, även fast jag vill att hon ska finnas här.

Jag tror att pappa behöver henne, jag har sett hur han reagerar när man pratar om det. Han visar det inte tydligt men jag vet hur mycket han saknar henne. Det hör jag när han pratar om sin barndom, alla bus han gjorde mot sin bror och när han kommer till "så satt jag under bordet och väntade på.. mamma"

Detta var inte roligt för er att läsa, men jag var tvungen att skriva ut det. Jag saknar farmor och om jag hade en enda önskan så skulle jag önska tillbaka henne. Krama henne och berätta om tiden hon har missat. Jag skulle avsluta samtalet med "man vet inte vad man har förrän man har förlorat det" för det är precis så, vi behöver visa mer kärlek och ta hand om människorna vi älskar för ett liv kan ta slut redan imorgon.