Ibland måste man vara stark, även när man är som svagast.
En ny dag i december, julen närmar sig och alla är glada. Alla utom jag. Helt ensam vandrar jag runt, drar på ett leénde för att inte visa hur svag och sorgsen jag egentligen är. Alla sömnlösa nätter, alla tårar som fälls under natten när ingen kan se, det finns inga bevis. Det finns ingen som kan visa världen, inte ens jag själv.
Jag läste en sak som en annan hade skrivit; jag älskar dem där första 10 sekunderna när man vaknar, innan man inser hur det egentligen är, innan jag tänker på dig.
Den känslan vill jag behålla, men det går inte. Den är för stor för att handskas med, eller för liten för att fånga.
Jag vaknar upp från mardröm efter mardröm, skakandes och rädd. Jag är så feg, jag borde inte få finnas. Varför ska det finnas svaga människor som jag? Varför kan inte jag få vara stark och ta mig härifrån? Varför kan min lycka aldrig få stanna? Så många frågor, så få svar.
Är det verkligen bra att skriva så om sig själv, det är nog bättre om du hittar något positivt och försöker tänka på det. Gör det du vill göra utan att tänka efter så blir det bättre. tänker man efter hittar man bara negativa saker om allt. var nöjd med dig själv!
